Har under senaste halvåret förstått både på mig själv och andra att läkarstudier ställer vansinnigt hög press på studenterna. Läste en artikel i Dagens medicin om just det "Läkarrollen blir en stress för studenten"
Pressen kommer inifrån, man vill ju klara det, man vill lära sig så mycket som möjligt och tiden räcker inte till. Vi är duktiga, högpresterande, typ-A personligheter.
Men det är också stor stress från lärare och kursledare.
Läraren kan stå och håna en hel kurs " Det är inte ert fel att ni är så dåliga för ni har läst i den undermåliga svenska gymnasieskolan." Budskapet: NI SUGER!!! Bankas in i en hel kurs studenter.
Har alla 100 studenter beredskap att handskas med det?
En lärare säger på kursnämnden efter att tentaresultaten hade sjunkit."Hur är intagningskraven till läkarprogrammet nu för tiden?"
Blir de studenter som anstränger sig för studiebevakning och kommer till kursnämnden stolta över sin utbildning? Blir de nöjda med sin insats?
Jag går till mig själv, även om jag hade endast 2 fel på en 100p tenta, hade jag blivit nedslagen av ovanstående kommentar.
En uppmaning till lärare och kursledare tänk på vilka personer ni står och pratar till, tänk på vilket intryck dina ord ger.
Vi läser till ett människovårdande yrke, men hur tar vi hand om varandra? Märker du om din kursare mår dåligt?
Sömnsvårigheter, panikångestattacker, nedstämdhet är symtom på att pressen är för stor. Ibland kan det hjälpa att höra att man inte är ensam om att må dåligt. Och det är inte fel att be om hjälp. På alla studieorter finns en studenthälsovårdande enhet. Kuratorer och sjuksköterskor som är vana vid att möta studenter med olika sorters behov.
Man kanske tänker: Klarar jag inte det här kan jag inte bli läkare, men tänk tvärtom, söker jag hjälp när jag mår dåligt så kommer jag hålla hela arbetslivet. En investering i den kommande karriären.
Edit: Jag vill länka till denna blogg för att det är välskrivet och så sant. "Ingen människa är en ö"
2 år sedan
Inlägg
5 kommentarer:
Det ar en intressant aspekt du beskriver (pardon avsaknandet av svenska sprakets bokstaver, sitter pa Heathrow och fordriver tid). Dock tror jag inte att man ska generalisera ut det till endast lakarstudenter. Visst paverkar larare och kursansvariga pa det satt du namner, och for den delen kanske lite mer pa lakarkandidater an andra, men samtidigt tror jag stressen manga kan uppleva beror mer pa en sjalv an nagonting annat. En person med lite mer tidigare erfarenhet har nog lattare att hantera bade stress och press pa ett annat satt an de som kommer nastan direkt fran gymnasiet. Det har jag sjalv upplevt. Personligen finner jag lakarutbildningen an sa lange lattare an den jag laste tidigare (biomedicin), dar en av anledningarna kan vara att lakarstudier inte innefattar samma mangd detaljer som forut. Eller sa har det med erfarenhet och battre planering att gora. Dessutom tror jag alla studenter, oavsett fakultet eller specialitet upplever stress och jobbighet med sina studier. Mer personlighet an andra saker om du fragar mig.
Vad jag nu egentligen ville ha sagt med detta. Tidsfordriv pa Heathrow. Som sagt.
Hej! Vissa beskriver att det är en hård press på läkarutbildningen - men jag håller inte med alls. Jag tar inte åt mig överhuvudtaget om man tycker att svenska gymnasieskolan är dålig eller att studenterna har dåliga förkunskaper - det är jag säker på att ingen annan i min kurs skulle göra heller, men jag vet också att det finns hetsiga kurser (jag läser med en sådan nu).
Jag själv kände press och stress på första kursen termin 1 - men jag insåg efteråt att det var min egen press på mig själv som var den egentliga boven. Det är en attitydfråga. Varför stressa upp sig när man ändå bara kan göra så gott man kan? Kanske har vissa delar av preklin hamnat i glömska hos mig - jag vet inte. I min kurs finns ingen som stressar överhuvudtaget - är det någon som hamnar efter stöttar alla andra och skickar anteckningar och annat. Alla vet att livet tar krokiga vägar ibland.
Doktoranden: Jag tror också att tidigare erfarenhet hjälper när det gäller stresshantering. Men inga kan i förväg säga vilka triggers som orsakar större stress/press. Och visst är det inte enbart läkarstudenter, men jag upplever stor skillnad från mina tidigare studier, mest i vilken mentalitet folk har(typA), men också i pressen från lärare.
Bettis: Nej du kanske inte känner press, och du ser inte någon som känner press, men det betyder inte att de inte finns. Jag har ögon och öron öppna efter att ha sett stressreaktioner hos flera(inkl mig själv trots min erfarenhet). Det visade sig när man pratar öppet om det att flera upplevt liknande. Självklart är vi stöttande och tar papper till varandra om någon hamnar efter, men det är inte riktigt det jag beskriver.
Jag tror att pressen på den enskilda kan bli än större om man upplever sig vara ensam om känslorna. Då måste man kanske hålla det inom sig.
Bra och viktigt inlägg. Jag har försökt diskutera det här med flera av mina kursare vid olika tillfällen, det märks att många mår dåligt men få vågar ta upp det. Det verkar som om att det i många fall krävs att man själv först "erkänner" att man tycker att pressen är för stor för att andra ska våga dela med sig sina känslor.
Elin, Ja visst är det så. Det är mer okej att visa sig mänsklig om inte alla andra är supermänniskor.
Skicka en kommentar