Helgen innebar jobb.
Jag var med om en riktigt traumatisk händelse, en patient gick från att tycka att vi på avdelningen var den bästa personal hen ngnsin träffat till att bi mycket hotfull och hen försökte slå mig. Lite snabba reflexer och träning gjorde att slaget hamnade på handen istället. Hen hotade att kniva oss, och gick in i köket, kom ut med händerna i fickorna. Vad gör jag nu? Tankarna rusade. Försökte med alla min förmåga hålla mig lugn, och frågade hur jag kunde hjälpa henom. Jag gjorde allt jag kunde för att inte provocera och försöka lugna ner henom.
Många turer senare var situationen löst.
Men jag har känslan kvar, jag känner mig inte helt trygg och jag har en känsla av att ha misslyckats. Jag vet med mig att jag oftast lyckas med de "svåra" patienterna. De ångestladdade och de besvärliga.
Jag hade ägnat flera timmar åt den här patienten, ansträngt mig långt över det som förväntas av en sjuksköterska, även på bekostnad för de andra patienterna som inte fick den uppmärksamhet de behövde. Men ändå gick det så här.
Utan att överdriva känner jag och annan personal på avd att vi fick alldeles för lite stöd från läkarna i situationen, det är något jag tar med mig för framtiden. Och en gnagande känsla av otillräcklighet.
2 år sedan
Inlägg
12 kommentarer:
Hej!
Beundrar dig som läkarstudent, sjuksköterska och mamma! Vad var du i helgen? Läkarstudent eller sjuksköterska? Jobbar själv på en thoraxavdelning som sjuksköterska! Önskar dig all lycka till i framtiden!
Det är mycket man får uppleva och mycket kan vara svårt att hantera. Man känner en skyldighet att göra sitt bästa mot alla patienter, men hur långt är vi dels beredda att gå och hur långt ska man gå? Avvägningen är inte helt enkel. Känn inte att du har misslyckats, för det har du inte. Man kan helt enkelt inte nå alla människor hur mycket man än vill. Och även om situationen i sig var både jobbig och hemsk så, precis som du skriver, är det en erfarenhet av det lite jobbigare slaget som med största sannolikhet i slutänden gör dig till en bättre läkare.
Hej Lina, tack för kommentaren, jag jobbade som ssk i helgen.
Dok: Ja det är den där skyldigheten, jag känner att pat inte har någon annan som kan hjälpa, spec inte när andra sviker. Sen har såklart pat ett eget ansvar, så långt hen klara av att ta det.
Hej!
En otäck upplevelse, jag instämmer med Doktoranden... Man gör allt man kan, hade nog varit värre att komma ur den situationen och känna att man inte hade gjort det?
Jag bara undrar, på vilket sätt stöttade inte läkarna er? Försvann de, hur hanterade de situationen?
En sak kan man iaf säga om arbete inom vården, det är aldrig tomt.. =)
Hej Diarium.
Den läkaren som var ansvarig(äldre och erfaren) reagerade genom att skälla och agera ut sin ångest över situationen på mig, och gick senare därifrån.
Vilket lämnade oss ensamma utan att ha verktyg eller någon plan för att hantera det hela. (Jag vill inte skriva mer detaljer för att inte riskera att bryta sekretessen)
Hej!
Våld är något som uppmärksammats inom vården tidigare. Vårdpersonal är vad jag förstått ganska utsatta. Frustrerade aggressiva människor som söker hjälp ger sig på vårdpersonal.
Som polis kan jag tycka att det är viktigt och markera vad som är okej och inte okej. Ska man anmäla eller inte? Jag tror att man i lite mindre allvarliga fall undviker att anmäla för att man är överseende eller för att man tänker att det inte leder ngn vart i alla fall.
Anmälde du händelsen? Hur fungerar rutinerna inom sjukvården angående anmälan? Jag tyckte händelsen lät allvarlig.
Tror du att det skulle hjälpa om man hade tillgång till utbildade ordningsvakter som kan hjälpa till på sjukhuset?
Dr F
Jag skriver en arbetsplatsanmälan om hot och våld tillsammans med min chef. Men jag anmäler inte till polisen. Ja det ar en allvarlig händelse. Jag vet inte om det skull hjälpa med utbildade vakter. Ibland kan man provocera fram våld genom att den labila ser en uniform.
Jag har jobbat en del med skyddsregler inom hälso- och sjukvården samt socialtjänsten. Då ur perspektivet den enskildes rättsäkerhet. Man brukar se saken så. Men det finns ju ett ömsesidigt intresse. Det behövs lämpliga rutiner för svåra situationer. Det saknas. Lagstiftaren och tillsynsmyndigheten lämnar helt åt den enskilde att själv lösa ibland omöjliga kriser. Jag är djup tacksam över att människor väljer att arbeta under dessa villkor. Särskilt gentemot vårdbiträden och hemtjänstpersonal. Få anar hur deras arbete ser ut och vilken kompetens de måste skaffa för att reda sin vardag. Varje gång vård- och omsorgspersonal, t.ex. på ett gruppboende, hängs ut som inkompetenta bör kritikerna ha i åtanke att systemet brister. Vi får se om någon hittar en lösning. Många har funderat. Jag är en av dem.
Tomas: Tror du att det skulle vara en fördel med vakter på sjukhusen?
Att vakta ett sjukhus mot patienter skulle kännas som ett enastående samhälligt misslyckande. Och vad skulle det inte kosta? Pengar som hämtas från hälso- och sjukvårdsbudgeten. Samtidigt är jag ju medveten om att det finns behov av åtgärder. Ja, jag vet inte. Men snart kanske personalens säkerhet är en så pass allvarlig arbetsmiljöfråga att både facket och Arbetsmiljöverket kräver vakter på avdelningarna. En dystopi.
Jag tycker att du ska polisanmäla om du har blivit utsatt för hot och våld.Det är inte ok ute i samhället och inte på en avdelning heller. En våldsam patient utgör en risk för såväl patienter som personal och det är inte ok även om man mår dåligt att agera ut sin aggressivitet.Som vårdpersonal ska man inte ta över väktarnas arbete och göra den typen av riskbedömningar. Bedrövligt att inte rutiner för polisanmälan finns så att en åklagare får besluta om det förekommit något olagligt eller inte det är inte vårdpersonalens uppgift.Jag vet hur man kan bli gisslan själv i tankar kring misslyckande när man velat hjälpa och haft svårt att kontrollera en aggresiv patient.
Själv är jag sjuksköterska och tvingades vara sjukskriven i flera månader pga posttraumatiskt stressyndrom efter att en patient överföll mig:hotade och misshanlade mig - gjorde mitt liv till ett rent helvete.Det tog flera år innan jag blev människa igen.
Hoppas du får hjälp om du behöver det.
Det finnes utbildet fast anställde väktere ved en rad sjukhus i Norden. Har selv jobbet flere ställen med slike. Det er bare bra, de sköter branninspeksjoner og rykker ut på larm. Som i den situasjon du opplevde trykker man på larm knappen eller ringer så kommer de springende og möter aggresjon i stället for avd personalet.
Det ger en stor trygghet å ha dom.
Skicka en kommentar