Det var en märklig upplevelse.
Första timmen var mer att likna vid en sträng muntlig tentamen.
Professorn högg av, ställde följdfrågor och ifrågasatte svaren med barsk röst. Han tittade på klockan flera ggr. Efter 1 timme skulle vi ha rast.
När han sedan kommer tillbaka med kaffekopp i handen, var det som en annan människa. Glad, positiv och trevlig, skrattade lite. Funderar på om vi fick iaktta ett allvarligt fall av kaffeabstinens.
Seminariet var bra iaf, vi fick rätat ut några av frågetecknen som vi hade om muskelsjukdomar och neurodegenerativa sjukomar.
Denna veckan har vi gått djupt in på ämnet inflammation.
Vilket inte är så lätt, det är ungefär lika komplicerat som molekylär cellbiologi. Föreläsarna pratar dessutom i dubbel fart för att hinna säga allt, vilket inte är ett uppskattat pedagogiskt knep. Men, men det ger sig så småningom.Min chef ringde mig igår kväll för att höra hur det gick i helgen. Det var bra att hon hörde av sig, och hon skall hjälpa mig med en arbetsplatsanmälan om hot/våld nästa helg.
Inlägg
2 kommentarer:
Hej!
Vill bara säga att jag följer din blogg och uppskattar den verkligen. Jag är tvåbarnsmor på 35 år och har bestämt mig för att lämna en annan karriär för att besanna drömmen att bli läkare.
Ser fram emot mer läsning!
Hälsningar,
P
Hej Anonym, kul att du hittat hit. Och bra att du har bestämt dig. oavsett vad, så mår man bra när man har ett mål att jobba mot.
Skicka en kommentar