Sit-in/Praktiskt prov- Invärtesmedicin

Nervös morgon, med snabb check att naglarna är i rätt längd.

Kollar kriterierna för godkänd, överst står;
Studenten har god handhygien och hälsar på patienten.
Sen följer en rad med viktiga punkter för godkänt, Ja det borde ju inte vara så svårt, försöker lugna ner det pickande hjärtat.
Mina två tidigare sit-ins har gått bra, jag har fått konstruktiv positiv kritik. Och egentligen bara behövt rätta till små saker, som tex att komma ihåg vissa saker i status.(lyssna på karotiderna)

Iväg till sjukhuset.
På avdelningen träffar jag på en student som hade provet innan mig. Han hade samma läkare som jag skulle ha, och var nöjd, det hade gått bra. Jag blir lite lugnare.

Så kommer doktorn, vi går in gemensamt på 3-salen. Jag frågar om vi skall göra samtalet där eller i ett undersökningsrum. Vi skall gå till ett annat rum, jag spritar händerna och hälsar på den äldre kvinnan. Sedan följer lite förvirring, pat kan inte gå så bra, vi får lånat en rullstol. Sedan finns det ingen brits i undersökningsrummet. Det slutar med att vi går in i en tom sal och pat får sitta kvar i rullstolen. Doktorn säger att du tar anamnesen här och gör sedan status på patientens sal.

Under hela anamnesen, använder patienten fötterna och rullar fram och tillbaka, hon är mestadels vänd mot min handledare som sitter bredvid mig, och ser på mig under få korta ögonblick. Hon hör dåligt och har ibland rullat rätt långt från mig, så jag får upprepa varje fråga 2-3ggr.

Jag blir frustrerad under samtalet för att jag inte känner att jag riktigt når patienten. Jag blir också frustrerad över omständigheterna som gjorde konsultationen så svår. Inte optimalt för att få fram anamnes och status och samtidigt bli bedömd.

Det är också svårt att få fram anamnesen. Patienten själv tror att hon är lungsjuk, (Hon kom in med ambulans pga andningsbesvär) men på frågan om hon har KOL svarar hon: nej, det kanske var så, men doktorn ville inte säga det.
Det kommer fram att hon legat på hjärtkliniken nyligen och varit aktuell för PCI av 3 kärl, men att det inte gick, hon var för dålig. Nu börjar jag fundera över om det kan vara hjärtsvikt. Men jag frågar vidare om annat. Lite senare frågar jag; Har du hjärtsvikt. Nej, svarar patienten. När jag frågar om läkemedel, kan inte patienten ett enda, men hon vet att hon tar 15 tabletter på morgonen.

Det är en lång och brokig historia om hur hon arbetat 16 timmar om dygnet på 2 jobb, det ena i fabrik. Jag frågar om damm på arbetet, och rökning. Varje fråga ger ett 5-10minuters svar. Jag försöker ge pat tid och lite då och då föra in historien på det aktuella, men det är rätt svårt.

Läkaren bredvid mig skruvar på sig, och viftar lite med rocken. Jag märker att han är otålig.

Jag ser att pat har fullt med blåmärken och skör hud, så jag frågar om hon äter kortison. Tänkte att det kunde leda mig vidare. Ja det gjorde hon. Vad äter du det för? Nu kom en lång historia om hur hon för 10 år sedan var trött och hade tappat aptiten, inte orkat äta mer än lite bröd på 3 månader. Men att doktorn till slut gett kortison, och att patienten på em samma dag hade fått tillbaka aptiten. Jag gör en sammanfattning och frågar igen om det var aptiten som var problemet? (Jag tycker det är otroligt att kortison kan bota dålig aptit) Ja, svarar pat.

Då får jag frågan från doktorn, vad kan detta vara? Jag är helt lost, tänker på vad som kan påverka aptiten på det sättet och dessutom botas av kortison. Gissar Addison. Nej, säger doktorn och skakar trött på huvudet. Nu börjar jag känna mig rätt så liten. Jag vet att det säkert är fel men gissar; reumatism? NEJ!!!! med eftertryck.
Nu får jag inte säga fel en gång till, lite desperat säger jag polymyalgia reumatika, vilket verkligen känns som ett långskott. JA!!! det var rätt. *Puhhhh* Nu är jag betydigt mer nervös än vad jag var från början. Läkaren verkar tycka jag är ute och cyklar.

Jag har väl mer eller mindre bestämt mig för att det verkar vara hjärtsvikt patienten lider av. Men med KOL som stark diffdiagnos.
Och nu är det dags för status.

Då får jag instruktionen att göra hjärt-lungstatus med patienten kvar i rullstolen.
Hjärtljuden är svaga, och regelbundna. Jag tänker då på KOL igen eftersom det är svårt att höra hjärtljuden. Jag lyssnar på lungorna och hör lite rassel basalt, Forcerad expiration med normalt expirium. (dvs inte KOL)
Jag tänker nu rulla in pat på sitt rum för att göra resten av status där, men då säger läkaren, skall du inte undersöka underbenen?

Suck - nu framstår jag som att jag inte vet att man undersöker underbenen vid misstänkt hjärtsvikt.
Underbenen har diskreta pittingödem, man får in fingret ca 3mm.
Jag rullar in patienten på rummet och väntar på läkaren, han kommer inte, då undersöker jag själv buken, och pat har en hel del ashites.

Jag går tillbaka, och möter läkaren i korridoren. Nu skall jag bedömas.
Han frågar mig vad jag bedömer att pat har. Jag svarar, hjärtsvikt, NYHA klass 3.(Hon blev andfådd då hon tog av sig skjortan)
Bra, jag var rädd att du skulle säga KOL.

Jag får lite fler kunskapsfrågor. Hur jag akutbehandlar en pat med hjärtsvikt på akuten. Jag svarar Furosemid, Syrgas, KAD för att mäta urinen. Här är jag på säker mark. Jag säger också rtg pulm. Nu blir jag ifrågasatt. Varför? För att se graden av pleuravätska, hjärtstorlek och för att utesluta infektiösa inslag, jag resonerar runt att det är ökad risk för lunginflammation med hjärtsvikt och lungödem.
Men han ser lite missnöjd ut igen, det skall inte göras i akutskedet. Pat är för dålig, (jahaa, tänker jag, det finns ju olika svår hjärtsvikt, men han måste mena riktigt svår.) Jag fortsätter med att säga hjärtläge, CPAP, upprepade doser Furix, IVA-övervakning.
Jag blir lite irriterad på att han inte blir nöjd. Han frågar Teofyllin då? Nej svarar jag, det brukar man väl inte ge, det är ju ett gammalt preparat... Nehej....

Tryckt stämning.

Nu skall jag utvärdera kursen...?..!!... Jag klämmer ur mig lite saker som kan förbättras, men att jag är överlag nöjd och ger lite ex på vad som varit bra. (Jag var inte särskilt motiverad till att utvärdera just då)

Sedan skall vi gå.
Är jag godkänd frågar jag, Ja.
Jag får inte se pappret där han skulle fylla i om jag var på acceptabel nivå eller bra, det ligger ihopvikt i hans hand.

Jag tycker hela situationen var rätt orättvis. Läkaren satt med facit i handen, inskrivningsanteckningen.
Och jag skulle få fram hur det var när patienten kom in - dvs, Svår hjärtsvikt och prelungödem. Med en patient som rullade omkring i rummet och knappt hörde mina frågor, samt inte visste varför hon låg på sjukhus. Hon var ju inte i prelungödem nu.
Dessutom skulle jag diagnosticera PMR på att pat hade dålig aptit.

Det var inte den lättaste pat att ha sit-in med.
Jag tänkte att jag skulle känna mig stärkt efter praktiska provet men istället känner jag mig irriterad och frustrerad och lite ledsen.

Jag är ju iaf godkänd, som klassisarna påpekar. Men det känns trist iaf.