07 mars, 2009

Att stänga av respiratorn kan vara humant.

I en del fall när man inser att vidare vård är meningslös och enbart skulle leda till lidande, kan man ta 2 olika beslut:
1: Återhållsamhet=man sätter inte in ny behandling, tex inte antibiotika vid lunginflammation eller man ger inte HLR vid hjärtstopp.
2: Man drar tillbaka startad behandling, tex att sätta ut läkemedel, eller att stänga av en respirator.

Att ta beslutet att stänga av respiratorn på en svårt hjärnskadad pat, innebär att man avbryter livsuppehållande vård.
Det medför att patienten dör. Detta är vardag på intensivvårdsavd. Både vuxen och barn. Det beslutet tas efter nogrann genomgång av flera personer, läkare och sjuksköterskor. Anhöriga är alltid informerade om beslutet och på vilka grunder man tar det. Observera, detta räknas inte som dödshjälp eller barmhärtighetsmord.

Det är praxis att injicera smärtstillande och sederande på de patienter man skall stänga av respiratorn på. Detta för att minska risken för lidande i dödsögonblicket. Och även för de anhörigas skull. I samband med avstängandet kan patienten rycka till. Det kan vara obehagligt att se.

Har man sett hur de anhöriga vakar vid sängkanten dag och natt, man vet att hoppet är ute för länge sen, pat visar tecken på att lida vid undersökningar och vård, ger man smärtstillande så går blodtrycket ner alldeles för mycket för den lilla hjärnan att kunna fortsätta fungera. Då inser man att det kan vara humant att avsluta vården.
Vi skall inte vårda in i absurdum. På IVA kan man ändå uppleva att det är så ibland, att vi håller uppe hoppet för länge på bekostnad av patientens rätt till en värdig död. Det finns en fin linje att balansera på, när skall man gå framåt och när skall man stoppa.

Vill vi ha vård som är inriktad på att göra det bästa för patienten i samråd med anhöriga. Eller vi har vård som är inriktad på att hålla ryggen fri på personalen.

EDIT:
Länkar till riktlinjer för svenska narkosläkare, läs detta!
Svenska anestesiläkares riktlinjer för att avstå/Avbryta behandling
SVLS

3 kommentarer:

Doktoranden sa...

Jag håller med dig i vartenda ord och tankegång.

Anonym sa...

Helt absurt det som hänt, hur ska ngn kunna våga ge palliativ sedering /smärtlindring efter det här. Det är oerhört viktigt att patienter inte ska behöva plågas till död när det finns alternativ.
Det är stor skillnad att ge en injektion i syfte att döda och att sedera en döende människa.

Barnsjuksköterska dessutom med privat egen erfarenhet av att sitta med ett döende barn på neo

Tomas sa...

Svåra frågor det här. Åklagaren i det fall som aktualiserat denna diskussion har gått ut hårt. Det få begripet är att det alltid finns ett sidospår till det medicinska, Sos och HSAN. Det har nu hittats. Istället för att gå den gängse vägen valde föräldrarna att göra straffrätt av det hela. Det kan få oanade konsekvenser. Det var lite det jag var inne på när jag tidigare skrev om hemtjänstpersonals villkor och att jag aldrig skulle arbeta under det ansvaret. Tur att de flesta inte känner till det eller kräver betalat efter ansvar.

Ju mer individualiserat vårt samhälle blir desto mer kommer var och en kräva sin rätt. Normen är inte längre acceptans utan ifrågasättande. Tännsjö var i gårdagens DN-debatt inne på ett spår som jag tror är den framtid vi har att förvänta oss. Hälso- och sjukvårdspersonalen kan inte fatta besluten. Är vi beredda för de konsekvenserna?