20 oktober, 2008

Hjältekirurg?

Jag är ingen hjältekirurg. Fick tårar i ögonen idag när dissektionerna skulle börja. Satte mig på en stol och hämtade andan en stund.

Jag är ändå van vid döden, men när vi tar hand om en kropp efter döden, tvättar och gör fint, så känns det som vi gör ngt riktigt viktigt, vi gör det fint så de anhöriga kan ta ett sista farväl.

Idag var det abstrakt, konstigt och vi gjorde det INTE fint för ett sista farväl.

Mina gulliga klasskamrater hjälpte mig ändå, jag fick gå fram, följa instruktionerna i boken, och lärde mig en del om anatomi som jag kanske inte hade lärt mig annars. Men ngn patolog lär jag inte bli.

4 kommentarer:

Fredrik sa...

Patologi och anatomi är en särskild upplevelse. Vissa finner den stimulerande och intressant, andra makaber och svårartad. Alla har sitt egna förhållningssätt men det viktiga är att ingen någonsin kan reagera 'fel'. Vilken reaktion/upplevelse man än har är den naturlig och normal. Att det sedan är väldigt lärorikt förblir endast bara en sida av många.

För att avrunda; jag tror du klarade dig bra.

Dr Wannabee sa...

Tack för dina kloka ord. :)

Elin sa...

Först och främst; tack för uppskattad läsning - jag läser tacksam din blogg. Jag ska börja ´plugga T1 till hösten och gruvar mig redan nu alldeles oerhört inför dissektionerna. Har du några tips, råd eller bara tankar som kan lindra? Mest är jag nog egentligen rädd för själva rädslan, att inte veta hur man reagerar, att få mardrömmar, att må illa...ja alltsammans som känns ovant och läskigt.
Har du blivit van/härdad eller tar man sig igenom det "för att man måste" utan att tänka för mycket?
Återigen, tack!
Mvh Elin

Dr Wannabee sa...

Om du har läst längre fram i bloggen ser du att jag blev anatomiamanuens. Så ja, man vänjer sig.
Men jag har flera vänner som aldrig i livet skulle gå frivilligt in i dissektionssalen efter att kursen var avslutad.

Man får en föreläsning innan dissektionerna om förhållningssätt, döden, osv. Den tyckte jag var bra.
Huvudsaken tror jag är att man inte skäms för sina egna reaktioner. Vaknar man med en mardröm så får man tänk ok jag drömde en dröm, det är visst mitt sätt att hantera detta.
Acceptans för dig själv och dina klasskamraters reaktioner. Även för de som är hjältekirurger termin 4. :)
Det kommer gå bra. Go with the flow, och ha kul.