15 oktober, 2008

Att vara IVA-sjuksköterska

Letade lite länkar för att beskriva hur det är att arbeta på IVA.

http://www.akademiska.se/templates/page____36728.aspx
http://www.lio.se/templates/PageWithColumn.aspx?id=27605
http://www.skane.se/upload/Webbplatser/USIL/Dokument/JobboFramtid/arbsivassk2.pdf

Sen kom jag på att jag beskrev ett av mina arbetspass för ett tag sedan, så det kommer i repris här:
Vi hade 4 svårt sjuka patienter i samma sal, allihop i respirator. Detta trots att salen är avsedd för 5 postoperativa patienter. Jag och en kollega hade ansvaret för 2 av dem.

Till en början var det lugnt, sedan skulle båda extuberas. nr 1 gick bra, klarade sig snabbt på endast lite syrgas. Nr 2 gick inte alls bra. Hon var okontaktbar, och drog i allt, tyvärr lyckades hon till slut dra ut sitt sårdränage, samtidigt blev andningen sämre.

Under tiden blev två andra patienter på salen dåliga, det var tubstopp och akutlarm. Vi sprang fram och tillbaka och utförde akuta åtgärder. Fick kalla in läkaren gång på gång.

Vi bytte till en annan mask, satte CPAP, nej det räckte inte, en kantarell i näsan då? Akut rtg pulm ordineras - snabbt vända tillbaka till ryggläge *puhhh* med 80% syrgas, jo nu gick det lite bättre.
Tänker *kan inte läkaren intubera snart, det här går ju inte* Sprutar Propofol, och till slut Haldol, nu slutar krigandet iallafall. Rtg svaret kommer, ajaj, det såg inte bra ut. Skicka personal för att hitta ett specialbronkoskop. Mitt i alltihop blir pat nr 1 orolig, Inte konstigt, med alla larm på salen, och personal som springer.
Jag står och lugnar lite, håller i handen och ger smärtlindrande, hälsar från de anhöriga.

Nu skall det intuberas, fram med grejer, dra upp läkemedel, oj vad min mage knorrar, många timmar sedan frukosten. Kollegan, säger gå du ut och ät, jag fixar det.
Jag går ut och äter snabbt en dubbelmacka och dricker 2 koppar chococoffé(har inte tid att gå ner och handla riktig mat) kommer tillbaka efter 10 minuter, nu måste jag kvickt skicka min patient till avd. Det är platsbrist, finns inga platser att lägga akuta patienter på.

Samtidigt hör jag någon hojta, det kommer en akut resp.insuff, ni måste förbereda. Tur det finns vana undersköterskor som vet när de behövs som mest. Jag skriver omvårdnadsrapport och drar artärnål, ringer vaktmästare. Sedan kollar jag respen och ställer in den. Allting flyter som det skall.

Plötsligt står em personalen där. Dags att rapportera - har jag glömt något?

3 kommentarer:

Doktoranden sa...

Nog så stressigt emellanåt. Jag känner igen beskrivningarna som min sambo kan göra emellanåt efter vissa dagar.

KS sa...

Oj det låter verkligen stressigt! Kan tänka mig att det är tufft att hela tiden vara "på topp". Det är en av mina största farhågor inför framtida arbetslivet. OK att man kanske klarar det på arbetet, men att sen orka/palla/hinna vara människa utanför också... Men jag tvivlar inte på yrkesvalet i alla fall! Vid vilket universitet läser du till läkare förresten? /Elin, som just börjat läsa din blogg!

DrWannabe sa...

Ja det kan vara stressigt, men som tur är inte varje arbetspass. Ibland får man för lugna arbetspass, när det kryper i kroppen och man får leta uppgifter. Lagom är bäst.

Så länge man kan känna att man gör sitt bästa, och pat får det så bra som det går i deras situation, kan man lämna arbetet bakom sig när man går ut genom dörren.
Vid några tillfällen har jag tagit med mig jobbet hem, och det är alltid när jag inte känner mig nöjd med vår insats, när vi kunde gjort ngt bättre.