Meritpoäng vid antagning läkarprogrammet

Jag tycker det nya systemet med meritpoäng verkar komplicerat. Jag letade runt en lång stund på högskoleverkets sida och studera.nu för att förstå hur det funkar. Men kunde inte hitta svaret.

Jag hittade tillbaka till Nils sida lakarstudent.se som ger bra info om hur man måste planera sina gymnasiestudier för att komma in.

Men bara DET att jag var tvungen att gå in på en privatpersons infosida för att förstå systemet gör att jag tvekar över hur användbart detta är. Visserligen är han superb på att förmedla info, men det borde studera och HSV också vara.

Vilken kategori föräldrar är det som kommer sätta sig in i alla regler och hjälpa sina barn till ett informerat val. Jag tror inte att min mamma hade gjort det, hon är inte lika duktig på att googla som jag.

Jag håller med Sveriges förenade studentkårer och Chefen för högskoleverket i att barn från studieovana hem bli missgynnade.
Även de som väljer att studera lite senare i livet missgynnas.
Men Aliansen vill väl minska de 30% som är mellan 25-40år på universitetet. Det skall bara vara 19-åringar.

Väljer du inte rätt ämnen på gymnasiet så minskar chansen. Ändrar du dig senare i livet så minskar också chansen.

Det som finns kvar som gynnar den äldre gruppen är högskoleprovet.

Men de med ett annat hemspråk än svenska, skriver generellt sämre på orddelen av HP. och har därför svårare att konkurrera.
Mitt förslag är att införa ett högskoleprov på engelska. Med samma svårighetsgrad på ord som det svenska HP.

Det gäller att veta redan som 14-åring vad man vill göra när man är 30...

De tysta och de pratiga.

KatBat skrev så bra, det jag känner. Hennes inlägg heter "Silence is killing me" Och jag håller med.
Jag blir så vansinnigt otålig när det blir tyst länge, när man väntar o väntar och ingen säger flaska.
Man ser de duktiga klasskamraterna med sin anteckningar med rätt svar, och de tittar inte upp. Läraren kan säga "Men kom igen nu, ngt förslag har ni väl?" Och det är fortfarande tyst.

Jag förstår att några är blyga, och det kan vara jättejobbigt att prata när man är blyg, men SÅ många är inte blyga...

Jag är rädd att prata för mycket och håller igen. Tittar på de tysta för att bjuda in, till slut säger jag, "kan det inte vara så här...." eller "jag tror....." Även när jag vet, även när jag satt och pluggade det dagen innan.

För man skall ju inte förhäva sig, man skall helst inte ta för mycket plats. Speciellt inte i ett sällskap av tysta.

Snö och motion

Jag har kommit igång att träna igen. Dans, step up och gympa. Samt en massa promenader.

För att peppa mig har jag skapat ett konto på funbeat.se
Man kan skapa egna träningsmål. Mina mål just nu är 2 träningspass/vecka och minst 90minuters promenad/vecka. Efter varje vecka står det hur man lyckats uppfylla målen i %.

Förra veckan med snöovädret innebar en hel del promenerande. Ingen kollektivtrafik, innebar att jag i söndags promenerade ca 1 mil. Antagligen mer, för varje steg jag tar, halkar jag tillbaka 10 cm i snön. Iaf slutade mitt promenadmål på 178%.

Idag blir det träning, Dansaerobic. Har inte testat det förut, kommer säkert villa bort mig, men räknar med att ha kul.

Jag fortsätter att bearbeta min aversion mot psykiatriska diagnoser. Tog hand om en schizofren man när jag arbetade som sjuksköterska i helgen. Det gick bra det med. Jag har börjat ta på mig de patienterna för att vänja mig.

Men jag undrar hur det går nästa gång någon pat blir hotfull eller våldsam.

Blodgas, EKG och hjärtstopp

Den här veckan har vi varit på en medicinsk akutvårdsavdelning. Patienterna skrivs in och ut i hög takt.
Det är mycket att lära sig om man håller sig framme och ber att få vara aktiv.

Dagen ser ut så här:
8.00 omklädda och börjar läsa på. Varje student har 2-6 patienter beroende på hur mycket det är med dom, och vad man hinner med. Vi läser journal, labsvar, rtg och tolkar EKG.
8.30 Går runt till de egna pat. Fördjupar frågorna om vad som hänt och tar status över hjärta o lungor, och kanske neurologstatus o bukstatus när det är relevant.
9.00 Rond med överläkare, sjuksköterska och några ST-läkare. Vi får dra bakgrunden på våra patienter, samt vilka fynd vi gjorde under morgonen. Är man för långrandig börjar de gäspa och för kort så får vi många extra frågor.
ca 10-11 efter ronden, går runt tillsammans med ÖL och ST-läk, de pratar m patienterna och informerar om provsvar och vidare planering.
fram till 12. ta blodgaser, mera status, diktera daganteckningar och epikriser.

13-16 föreläsning.

Idag hade jag en patient med kraftig andnöd, pox var 65% när hon kom in. Efter en del behandling hade läget förbättrats. Men fortfarande inte bra, så jag fick ta en blodgas. Den var mycket bättre än tidigare. (och klart arteriell, så jag hade lyckats) Pat blev förbättrad av CPAP-beh.

Lunchen var bjudlunch från ett läkemedelsföretag. Jag satt o gäspade, för det var otroligt långrandigt. Men fattig student tackar inte nej till en gratis lunch.

Em bjöd på EKG-tävling. 2 grupper mot varandra. Jättekul sätt att lära sig, för vi kunde lite olika och kunde lära varandra. Det var en jämn tävling, men vår grupp vann. Stor lycka :) Jag är alldeles för tävlingsinriktad.

Senare gick jag förbi avdelningen igen. :(
Damen som jag tagit provet på hade fått hjärtstopp och inte klarat sig. Usch så sorgligt. Hon tyckte ändå att det kändes bättre på fm.

anatomi igen

Vilken glädje idag, så kul att lära ut det man kan. Och så glada o nyfikna T-ettor.

En del metodiska knep som jag samlat på mig, kom väl till pass. Ritar på tavlan, ritar på studenten, palperar buken o lyssnar på hjärtan.

Imorgon kurs i A-HLR. Repetition för mig, men det är välbehövligt.

Familjen är sjuk, o jag får stå för markservice, men av ngn anledning funkar det också.

psykpatient?

Får det lov att vara en psykpatient?

Det hugger till i magen, när ssk på akuten säger att jag kan få ta hand om en pat med hosta och lång psykiatrisk anamnes.

Mina maghugg är inte logiska, men de har sin förklaring, Den dagen har skapat en del obehagliga minnen som sitter i. Jag har bl.a. svårt att lita på min egen förmåga när det gäller att hantera psykiskt instabila patienter. Jag blir orolig att situationen skall leda till fysiskt våld.

Men jag sa ja till ssk, jag tog hand om patienten. Och det gick tom riktigt bra.
Han verkade få förtroende för mig. Och när samtalet snurrade in på fel område kunde jag föra det rätt igen utan att han blev arg.

Jag är riktigt ödmjuk över hur svårt det är att göra ett bra jobb på akuten. Med den blandningen av patienter, riktigt svårt sjuka blandade med hypokondriker.

Psykiskt sjuka, pat som intoxikerat sig och pat med lungödem.
Gamla farbröder som inte orkar föra sin egen talan, men är jättesjuka. Blandat med medelålders arga kvinnor som är där för ett recept. De har inte tid att gå till vc.
Pat som talar ett språk som ingen på akuten förstår. Hur ser man då skillnad på lite sluddrigt tal pga stroke och en asiatisk dialekt?

Jag är glad att jag har möjligheten att lära mig, men det är svårt. Mest är jag glad över att jag fortfarande kan utmana mig själv.

Altruism

Att bry sig om varandra och vilja hjälpa, det är vackert.
Det är en av orsakerna till att jag sökt mig till vården. Jag blir lycklig av att känna att jag kan göra en insats. Att mitt bemötande av patienten var det som gjorde den hemska situationen möjlig att ta sig igenom. Det är också så jag tänker om plugget, jag lånar gärna ut min tenta och anteckningar.

I slutändan skall vi alla bli läkare. Liv och död kan stå på spel.
Lär sig min blivande kollega lite till mha mina anteckningar då har jag gjort en god gärning.

Jag diskuterade det med en kompis häromdagen. Att det är rätt skönt att se att så många som läser till läkare är altruistiska. Man vill göra sitt bästa för patienten, för patientens skull inte för sin egen.

Det är inte alltid man märker den altruistiska sidan, det finns avundsjuka, mobbing och missunnsamhet. Som i alla sociala sammanhang. Men jag kan inte låta bli att bli besviken och förvånad när jag märker det.

Vad gör man? Jag tänker att det inte finns mkt jag kan göra åt det. Jag gör min grej och hoppas att det smittar av sig.

För att lära mig.

Efter 1 jour på akuten, är jag såld. Jag vill bli akutläkare. :) Så roligt.

Den första frågan vi fick var, Vad vill ni göra här på akuten?
Vi (jag o bästa klasskamraten) svarar samtidigt - Vi vill ta patienter :D

Ut till sjuksköterskan vid disken. Där blev det en hel del förvirring.
Läkaren visar oss vilka patienter vi skall ta, journalerna ligger i ordning efter när patienterna kom.
Han plockar ut två som han tycker är lämpliga.(de ligger längst fram) Vi bytte snabbt mellan varandra eftersom jag ville öva på neurologstatus, och hon på bröstsmärta.

Läkaren går till läkarexpen, och plötsligt har vi en ettrig hackspett på oss. Sjuksköterskan tyckte vi gjorde helt fel. Hon förklarar systemet på nytt, fast nu låter det som tvärtom, vi skulle ta de bakersta journalerna. Jag står och lyssnar, försöker förstå.
Till slut måste jag fråga, igen.
Hon tittar på mig som på en mördarsnigel.
-Men det förstår ni väl, ni skall ta de bakersta för ni är läkarstudenter, ni tar så lång tid på er.

Jag vet att jag borde ha backat, att jag borde tagit den bakersta journalen(pat med magsjukesymtom)
Men jag är faktiskt där för att lära mig, min handledare som ansvarig läkare tyckte att yrselpatienten var lämplig. Den patienten hade dessutom väntat längst.

Så jag säger med ett bestämt leende, jag tar helst hand om yrselpatienten, för jag behöver öva på neurologstatus, Går det bra?
Hmmf! och så vänder hon ryggen till. Jag tolkar det som ett ja, tar journalen och kommer på att jag inte har en aning vart jag skall gå.

Med fjärilar i magen och ett till leende, frågar jag henne var pat ligger. Det gick bra, hon bet inte huvudet av mig.
Efter 1 timme och ett antal andra frågor verkar det som om isen lossnat, hon snäser inte till svar och jobbet flyter på.
En stund senare byts platsen ut av den mest trevliga sjuksköterskan. En som tog sig tid att undervisa om hur datorsystemet funkar. Hur vi skall fylla i akutjournalen med ordination till avdelningen.
Jag antar att akutenpersonalen drog slutsatsen att vi inte var så lätta att skrämma bort, så de lät den syrran som fortfarande står ut med kandisar och undervisning trots alla år på ett universitetssjukhus ta hand om oss.

Två patienter hann jag med under kvällen. Vardera tog ca 1 timme. Och jag lärde mig jättemycket. Inte illa pinkat....

Man med reumatisk sjukdom, kraftig immunosuppresion. Hög feber i 1 vecka, crp 170 LPK 2,6.

Anamnes och status, viss misstanke på candidainfektion. Undersöka alla möjliga infarter. Beställa lungrtg, urin- och blododling(tillägg svamp)
Fler prover; diff, leverstatus, SR.

Ringa konsult i reumatologi och infektion.
Vår plan för beh med inj.Meronem och t.Diflucan godkändes av infektion. Vi gav även Solu-Cortef 100mg pga att pat stått länge på kortison (risk för sekundär binjurebarkssvikt).

Mitt neurologstatus resulterade i ct-hjärna med kontrast och inläggning på sjukhuset.

Ja, jag lärde mig mycket. Fortfarande ett leende på läpparna :D

Medicin o diagnostik

Förra veckan var vi utlokaliserade till ett valfritt sjukhus i landet. Så vi tog pick o pack o satte oss på tåget i 4 timmar.

Det roligaste med att åka från storstad och universitetssjukhus till en liten håla är att sjukhuset är litet, personalen glad att man kommer och medicinakuten alldeles lagom stor för 2 kandidater att växa in i rocken.

Våra handledare för veckan, som också läst i vår stad, gav oss glatt uppgifter. Vi fick vara med på ronden. försöka tyda EKG, och sedan det roligaste. Em var vi på akuten och tog hand om patienter.

Tänk att få ta journalen på ssk.exp. titta på sökorsak, och sedan gå till väntrummet och ropa upp.
Hej jag heter ........... och är läkarstudent, går det bra om jag pratar med dig innan min handledare kommer?
Visa in på ett rum, lyssna på anamnes, ställa fler frågor, och sedan göra ett riktat status.
Säger till patienten vänta ett ögonblick så kommer läkaren snart.

Går bort mot läkarexpeditionen, i korridoren försöker jag samla tankarna. Vad tror jag att det är, vilka diffdiagnoser, vilka prover och us vill jag göra. Och framförallt behöver pat läggas in eller kan gå hem.

Jag presenterar fallet för handledaren. Har jag glömt att fråga patienten något, får jag snabbt reda på det, för de frågorna kan jag inte svara på. Feedback på mitt förslag till diagnos o prover. Sedan går vi in till patienten tillsammans.

Handledaren återberättar vad jag sagt och frågar om pat vill lägga till något. Sedan några frågor till. Efter det får jag gå till ssk och ordinera prover o us.

Medan vi väntar på provsvar, så diskuterar vi handläggning. Eller så tar jag en ny patient, beroende på hur många som väntar.

Det är det här som är kul. Det som får mig att växa. Efter 3 hjärtsviktspatienter kan jag vilka frågor som måste besvaras. Vad som måste undersökas och vilka patienter som oftast läggs in.
Det kom också ovanliga diagnoser, slå upp commotio cordis. Jaha, pat behöver övervakning med telemetri minst 24h.

Jag önskar att fler av våra specialveckor innehöll kandidatmottagning. Att fler handledare insåg att vi är mogna för det här. Vi har övat anamnestagande o status. Det är inte givande längre att 100% av tiden med patient sitta bredvid o lyssna. Vi VILL, Vi vill Själva, NU.

Hatten av för alla bra handledare som inser det.

Islamism

Jag har läst och sett en hel del intressanta artiklar/klipp om islamism den senaste tiden.

Islamism, förstått som politisk islam/Wikipedia

"Sverigedemokraterna har hittills gynnats av att de fått framstå som det enda parti som ser problemen i det mångkulturella samhället. Om vi vill bryta Sverigedemokraternas framgångar och förhindra att partiet kommer in i riksdagen måste vi själva vara beredda att ingående diskutera de problem som finns och föreslå lösningar. Men vi måste även oupphörligt lyfta fram fördelarna och styrkan med det mångkulturella samhället, skriver Nalin Pekgul, svensk, socialdemokrat, s-kvinna, muslim, sjuksköterska och kurd." Från Newsmill

Nalin Pekgul i DN "Vi måste våga ifrågasätta den religiösa extremismen."

Se klippet som handlar om att muslimska kvinnor skall få ha vilka kläder de vill i Sverige
(eller inte?)

Om rätten för muslimska ungdomar att dansa /newsmill, Kadaffi Hussein i Rinkeby.