I en del fall när man inser att vidare vård är meningslös och enbart skulle leda till lidande, kan man ta 2 olika beslut:
1: Återhållsamhet=man sätter inte in ny behandling, tex inte antibiotika vid lunginflammation eller man ger inte HLR vid hjärtstopp.
2: Man drar tillbaka startad behandling, tex att sätta ut läkemedel, eller att stänga av en respirator.
Att ta beslutet att stänga av respiratorn på en svårt hjärnskadad pat, innebär att man avbryter livsuppehållande vård.
Det medför att patienten dör. Detta är vardag på intensivvårdsavd. Både vuxen och barn. Det beslutet tas efter nogrann genomgång av flera personer, läkare och sjuksköterskor. Anhöriga är alltid informerade om beslutet och på vilka grunder man tar det. Observera, detta räknas inte som dödshjälp eller barmhärtighetsmord.
Det är praxis att injicera smärtstillande och sederande på de patienter man skall stänga av respiratorn på. Detta för att minska risken för lidande i dödsögonblicket. Och även för de anhörigas skull. I samband med avstängandet kan patienten rycka till. Det kan vara obehagligt att se.
Har man sett hur de anhöriga vakar vid sängkanten dag och natt, man vet att hoppet är ute för länge sen, pat visar tecken på att lida vid undersökningar och vård, ger man smärtstillande så går blodtrycket ner alldeles för mycket för den lilla hjärnan att kunna fortsätta fungera. Då inser man att det kan vara humant att avsluta vården.
Vi skall inte vårda in i absurdum. På IVA kan man ändå uppleva att det är så ibland, att vi håller uppe hoppet för länge på bekostnad av patientens rätt till en värdig död. Det finns en fin linje att balansera på, när skall man gå framåt och när skall man stoppa.
Vill vi ha vård som är inriktad på att göra det bästa för patienten i samråd med anhöriga. Eller vi har vård som är inriktad på att hålla ryggen fri på personalen.
EDIT:
Länkar till riktlinjer för svenska narkosläkare, läs detta!
Svenska anestesiläkares riktlinjer för att avstå/Avbryta behandlingSVLS