Sista natten på IVA blev spännande.

Jag hade en hjärtsjuk äldre man som var opererad i höften. Samt en yngre bukopererad kvinna.
Mannen hade fått förmaksflimmer på kvällen och ssk hade gett Seloken, han var väldigt känslig och sjönk för mkt i BT. Efter en halv dos cordarone sänktes hjärtfrekvensen ngt. När jouren gick runt sa han att jag skulle spruta mer Seloken om pulsen gick över 120. Jag berättade då om BT-fallen tidigare på kvällen. Det var ok sa han, jag skulle ändå ge Seloken.

Vid ca 03 när pat låg o sov parkerar sig pulsen på 125, ok då ger jag 1ml som ordinerat.
Sätter mig på stolen och tittar på övervakningsskåpet. Sedan svär jag, pat har Plötsligt ingen EKG-rytm, det är rak kurva. Jag hinner rusa fram till sängen sedan kommer rytmen igång. Pat hostar till och nu är det sinusrytm.

Min egen puls går i 160. Jag ringer direkt jouren, han säger att det var ju bra med sinus, pat skall inte ha mer Seloken.

Den andra pat har en PA-kateter. Den ligger i truncus pulmonalis för att mäta trycket från lungorna.
När vi vänder pat på morgonen blir tryckkurvan plötsligt rak. Det kan innebära att katetern har kilat in sig i lungkärlet vilket kan leda till lunginfarkt. Vi vänder tillbaka pat och jag ringer jouren som inte har tid att prata. Jag backar den några cm vilket inte ger kurva. Nu ringer jag bakjouren, jag skall backa 5 cm. Puhh äntligen en tryckkurva.

Natten avslutas med att den hjärtsjuka pat får bröstsmärta; nitromex, EKG, troponin .T.

Sedan kramar till mina underbara arbetskamrater
Jag kommer sakna denna arbetsplatsen, här har jag varit i nästan 10 år.

skateboard och inlines

Har varit totalt aktiv i att åka runt med sonen, han på skateboard och jag joggandes eller som en vinglig Bambi på inlines.

Vi har kul, fast det blir en del skrapsår och blessyrer. På en skola i närheten har vi hittat massa gupp att åka på.

Nu skall jag uppdatera iphonen till nya os. Det tar väl en stund.
Inatt blir det Iva-jobb. Har gärna en lagom aktiv natt, så jag har lätt att hålla mig vaken, men inte är helt slut kl 07.

Bild: Det regnar på koppartaket.

Ivajobb, de e bare å åk

Nu är jag inne på andra veckan av jobb.

Kom över på Iva-sidan som jag ville. Jättekul, och jag trivs som fisken i vattnet. Har intressanta patienter, och kursen i internmedicin ligger som ett smäck med alla ivadiagnoser. Har haft glädje av både hematologi (lungbiverkning efter stamcellstransplantation) och kardiologi(lungödem pga kardiogen chock).

Jag var lite nervös i början men nu känner jag mig som hemma. Hade en akut situation för någon dag sedan, och det flöt jättebra. CPAP, inotropa droger, tjopp, tjopp - Färdigt.

Förresten, jag är godkänd på tentan i internmedicin. Och det var med rejäl marginal. De kliniska kurserna är min grej.

Börjar fundera på att göra proven i USMLE. Som förberedelse inför utlandsjobb. Första provet är mcb, fysiologi och anatomi. Så det kan ju passa bra att göra innan man har glömt för mycket från preklin.

Blandad vardag

Är tillbaks på jobb. Mycket riktigt hamnade jag på postop.

På vårt postop är det i stort sett samma slags pat som på ett vanligt sjukhus ligger på IVA.
Med den skillnaden att man kan ha 3 pat, på 2 personal eller dela 5 pat på 3 personal. Riktiga supernurse jobbar här. ;)

Mycket riktigt hade jag 1 pat i respirator och ett litet barn < 1 år. Men det gick bra, hade en van undersköterska och bebisen var lugn nästan hela natten. Hade lite problem med vätskebehovet och tog många gaser samt ringde jouren flera ggr. Små bebisar kräver lite mer uppmärksamhet...

Jag fick också tillfälle att lära mig den nya apparaturen som bytts ut under året jag gått i skolan.

I fikarummet kallar mina kollegor mig för "doktorn" lite retsamt.

Idag har vi tagit en tur till stranden vid en sjö, efter det blev det glassfabriken och stora strutar till barnen. *sommarlycka*

Påsk och blandade aktiviteter.

Påsken har varit lugn. Vi har grejat hemma, rensat förråd och gjort fint. När barnen väl kom hem från mormor, började jag läsa Kiplings Djungelboken för sonen. Vi myser båda två åt hur Mowgli näpsar ShereKahn på rådsmötet.

Jag har också testat på att knäcka extra som iva-syrra i privatsjukvården. Intressant, och helt annorlunda mot landstinget. Jämfört med stora sjukhuset, och riktigt sjuka patienter är det såklart skillnad med friska patienter som gör planerade ingrepp. Jag blir nästan otålig av att det är så lugnt. Även sjuksköterskorna där tycker det är lugnt och gör extra pass på stora sjukhuset för att hålla uppe kompetensen.

Arbetsförmånerna skiljer sig en del. Frukost med frallor för personalen, och kaka eller skorpa till kaffet. Även om arbetstiden är till 20.00 så går alla hem när arbetet är klart, och det är sanktionerat av chefen. Igår var jag hemma vid 18.00.
Idag kom min kollega 1 timme senare.

Ett lätt sätt att tjäna pengar. Skall nog försöka ta lite fler pass där.
Nu skall hela familjen ut i solen och spela basket.

Trauma

Jag fick vara med i traumarummet i helgen. (som ssk)

Jag lägger märke till annat än jag gjorde innan. Pat med skalltrauma som hittats medvetslös(stereotyp böjrörelse vid smärtstimulering) kommer in med ambulans. Hon luktar alkohol och ambulanspersonalen har inte satt halskrage.
Mitt i abcde stoppas arbetet upp för ortopeden vill gipsa foten. han står där med foten i handen och väntar på att gipset skall plockas fram. Sekreteraren har svårt att få kontakt för klartecken om ABC är avklarat.

Det är mycket som inte går 100% enligt ATLS-konceptet. Jag ser att en av traumahandledarna för läkarstudenter står lite vid sidan om och avvaktar, det är inte han som är traumaledare men till slut bryter han in. ABCDE skall gås igenom innan man börjar med gipsning etc.

Traumaledaren var inte supererfaren, och det är många kockar på traumarummet. Därför blir det än viktigare att man går efter det utarbetade schemat.
Självklart skall instruktören avvakta lite. så länge pat är stabil, kan man tillåta lite misstag. Men det är ju viktigt med feedback efteråt.

Jag vet att när det blir min tur kommer jag också tabba mig, det gör man i början. Det är så mycket lättare att stå bredvid och observera.

Lång sommar o ny termin

Sommaren har varit lång o härlig. Nätterna på IVA tog plötsligt slut, sen var det lite semester. Lite Norgejobb och så lite semester till. Enbart aktiv, har tex cyklat 10 mil med barnen. vilket gick förvånansvärt bra. Superduktiga är de.

Infektionskursen har rivstartat med förläsningar om tarminfektioner och imorgon skall vi labba sårodling.

Anatomikursen är igång för yngrekursarna och jag är amanuens på em. Dessutom skall jag pröva en ny grej. Att undervisa sjukgymnast/arbetsterapeutstudenter i ytanatomi.

Jag behöver jobbtimmarna eftersom mitt extrajobb verkar sina, då landstinget sparar pengar på att inte ta in vikarier.

bilden är från mina veckor i Norge, det var ensamt men vackert.

Vilken ST skall man välja?

Tiden går rasande snabbt. Vi har hunnit med en hel del mysiga baddagar. Sonen simmar längre och längre för varje dag, nu är han uppe i 70 m. :)

Jag jobbar på Iva, och får upp rutinen igen. Efter ett par pass känns det som man inte varit borta alls. Jag funderar samtidigt på vilken spec. jag skall välja, det flyter ju en hel del läkare förbi IVA som hälsar på sina patienter, jag träffar ortopeder, kirurger, transplant.kirurger, ÖNH-kirurger, plastikkirurger, medicinare, kardiologer, infektionsläkare och såklart narkos/Iva-läkare.

IVA/narkos är en jourtung spec. iaf på ett stort sjukhus. Man får inte vila ngt på jouren och man har lite fritid. De flesta kirurgiska specialiteter likaså, det är mkt arbete på kväll/natt/helg.
Egentligen gör det mig inget. Jag är van att vända veckan/dygnet efter alla år av nattjobb. Men det är tråkigt att inte ha ngn fritid. Som ssk har jag ändå haft ett par dagar ledigt mitt i veckan när jag jobbat helgen.

Det här med val av ST är inte lätt. Jag är ju en person som trivs med "akut"-stress. När tempot går från 10-100 på 1 sekund. Man jobbar intensivt ett par timmar, jobbar undan och sedan är det lugnt igen. Då kan man se ett stort leende på mig. Men däremot inte "lång" stress. Att ha ständig stress, aldrig bli färdig.

Just nu är funderingarna :

Mest akut stress/mindre fritid
------------
Narkos/Iva
Neonatal
ÖNH-kirurg
Infektion
Röntgen
Distriktsläkare(mer betalt=mer fritid?)
--------------
Mest lång stress/Mer fritid

Någon som kan ge mig ett gott råd?

Intressanta patientfall

Jobbar på IVA, och har imellanåt tid att klura på diagnoser på oklara fall.

Man med oklar hyponatremi, antagligen akut insjuknad på 24 timmar och högt s-kortisol >2000, låg u-Na och lågt u-osmolalitet, samt låg s-osmolalitet. medvteslös och lagd i resp. Det är mycket svårt att reglera Na-nivåerna så de ej stiger för fort. Jag får ta blodgaser 1 gång per timme. Samt ringa Iva-jouren för nya ordinationer, hon fick inte sova något den natten. Jag läser PM och letar på nätet, akutendokrinologiska kompendier...

Man med alkoholcirrhos, känd sedan tidigare. Fri från alkohol sedan ett par år. Nu akut leversvikt. PK över 8. medvetslös med extremt högt ammoniumjon. Vad var det som gjorde att han insjuknade så akut just nu?

Har med mig antibiotikakompendiet till jobbet, Infektionskursen fortsätter ju i höst. Men har mest läst och lärt mig om ovanliga patientfall som hamnar på IVA.

Ikväll har vi haft familjemys, cyklat en runda i parken och sedan en god middag, nu är det dags för en film.

Prestige?

Häromdagen var jag med om en rätt irriterande grej.

En vårdlärare, dvs sjuksköterska som undervisar ssk-studenter, hade mycket starka åsikter om hur vi läkarstudenter bär vårt stetoskop.

En del har det runt halsen, det tyckte hon var bara ett tecken på att vi vill ha status och håller prestigen högt.

Jag tycker inte det spelar någon roll, jag bär det där det är praktiskt. Har jag det i fickan fastnar det i dörrhandtag och stolar, så alternativet för mig är antingen runt halsen, i väskan eller i läkarrockens större ficka. Skall jag använda det så har jag det självklart runt halsen. Det har ingenting med prestige att göra.

Diskuterade det med en äldrekursare som sa att hon också egentligen tyckte det var mest praktiskt att ha det runt halsen, men att sjuksköterskor och även en del läkare tittar snett på henne när hon har det där. Därför knölar hon i och ur fickan samt fastnar med stetoskopet i diverse saker.

Jag tycker det är pinsamt att en annan yrkesgrupp(som jag själv fortfarande tillhör) skall ha åsikter om hur läkare bär sitt arbetsredskap.

Det finns vissa yttre tecken på att en läkare är en läkare, stetoskop, läkarrock och en viss klädkod. tex att man oftare har byxor utan mudd.

Liksom det finns yttre tecken på att en ssk är en ssk: brosch, systerklocka, nyckelknippa.

Detta gör att man kan skilja på personalen redan utan att se namnskylten.

Jag kommer ihåg hur stolt jag var som nybliven sjuksköterska, att ha på mig broschen och klockan, som jag inte hade när jag arbetade som undersköterska.
Vad är det egentligen som gör att jag inte skall få vara stolt över att vara läkarstudent? och senare läkare? Att vara stolt över sitt yrke är väl bra?

För vems skull skall jag knyckla ner stetoskopet i fickan?

Tråkiga händelser

Helgen innebar jobb.

Jag var med om en riktigt traumatisk händelse, en patient gick från att tycka att vi på avdelningen var den bästa personal hen ngnsin träffat till att bi mycket hotfull och hen försökte slå mig. Lite snabba reflexer och träning gjorde att slaget hamnade på handen istället. Hen hotade att kniva oss, och gick in i köket, kom ut med händerna i fickorna. Vad gör jag nu? Tankarna rusade. Försökte med alla min förmåga hålla mig lugn, och frågade hur jag kunde hjälpa henom. Jag gjorde allt jag kunde för att inte provocera och försöka lugna ner henom.

Många turer senare var situationen löst.

Men jag har känslan kvar, jag känner mig inte helt trygg och jag har en känsla av att ha misslyckats. Jag vet med mig att jag oftast lyckas med de "svåra" patienterna. De ångestladdade och de besvärliga.
Jag hade ägnat flera timmar åt den här patienten, ansträngt mig långt över det som förväntas av en sjuksköterska, även på bekostnad för de andra patienterna som inte fick den uppmärksamhet de behövde. Men ändå gick det så här.

Utan att överdriva känner jag och annan personal på avd att vi fick alldeles för lite stöd från läkarna i situationen, det är något jag tar med mig för framtiden. Och en gnagande känsla av otillräcklighet.

Svävande andedräkt och hissnande kyla

Imorse var första skoldagen. Ej obligatorisk, men vi hade bestämt att träffas för att planera en redovisning i LBF. Jag tog på mig ordentligt, och promenerade till skolan. 30 minuter i rask takt.
12 minusgrader, det är jag inte van vid. Men det var skönt.

Efter att vi var klara, gick jag till jobbet för ett kvällspass. Lugnt på avdelningen, och jag gjorde mest ärenden, hjälpte mina kollegor med diverse och var social. Hade ju varit trevligt med lite egna patienter, men det gick bra ändå.

Efter passet promenerade jag hem igen. Kollegorna sa oroligt att jag inte skulle gå hem genom skogen. Men ikväll var jag orädd, gick med bestämda steg hem. Andedräkten som en kvast ut och nästan, bara nästan vindstilla, när jag gick framåt under de isiga träden märkte jag att ångan från andedräkten flöt stilla bredvid mig i samma takt som jag gick. Magiskt...

Det tar aldrig slut

Min magsjuka, är riktigt seg, jag har haft diarré i över en vecka. Och mår konstant illa. kände mig ngt bättre på nyårsafton, och kunde inte med att sjukskriva mig. När jag kom dit sa jag öppet att jag haft magsjuka och inte var helt bra, frågade kollegorna om de ville att jag skulle gå hem eller stanna kvar. STANNA!!. Tja, mitt beslut att gå dit var riktigt.
Sen kände jag mig sämre på kvällen. Och när jag stog och tvättade ett djupt skalpsår började det snurra, sa till pat att min kollega skulle ta över och gick och satte mig med huvudet mellan benen. Men nej det fortsatte snurra. Snubblade ut till personalsoffan och lade mig med benen högt. Snälla K kom ut och frågade vad som hänt. Jag låg kvar en stund, och satte mig sen upp försiktigt. Efter ett glas saft kunde jag iaf jobba utan att tappa blodtrycket mer. Men jag struntade i att se på när läkaren sydde såret. Jag var inte i form helt enkelt.

Inatt blev dottern sjuk, och imorse svimmade hon i sin pappas armar i köket. Ingen superskön start på året.

Direstraits "Brothers in arms" strömmar ut via spotify, känns på något sätt tröstande.
Jag skall gå ut i solen idag, måste få luft.

Dödshjälp

Har hunnit jobba en hel del under jullovet, och har ett par pass kvar innan skolan börjar.

Ett par patienter som fastnat i minnet:

Gammal dam, palliativ vård, anhöriga som vill att hon skall få dö. Patienten vill dö. Tänker på den aktuella dödshjälpsdebatten. Den rondande läkaren går inte in på rummet, status quo, inget mer att göra. Som ssk får man be om mer ordinationer på smärtlindrande eller lugnande. Det är inte ett aktivt ställningstagande hos läkaren, han/hon litar på att vi säger till om det som behövs. Jag står långa stunder hos patienten, ger vatten, klappar på handen, men känner att jag inte räcker till när jag måste gå ut för att sköta de andra. Hon är ensam fast med öppen dörr.

En gammal man, kommer från ett vårdhem, han är nästan 100 år, har mått dåligt, och inskickad med ambulans. Han är i dåligt skick redan vid ankomst till avd. BT 70/30, blod är beställt men har inte kommit. Han skämtar ändå med oss, när vi kör in sängen på rummet. Droppen rusar in med full hastighet. Vi skall snart bytas av, med nästa pass, och går runt till patienterna med kvällsmedicin, samt skriver snabb rapport i journalen, plötsligt märker vi att det luktar i korridoren. Vi går in till mannen, det är blodig avföring i hela sängen och han har kräkts. Ingen puls, ingen andning. Vi tittar på varandra, måste vi börja HLR? Ja, vi måste.
Ingen läkare varken på hemmet eller på akuten har tagit beslutet att skriva i journalen att pat skall hjärtkryssas. Vi startar HLR, försöker vända pat. Det går knappt att ventilera, antagligen ligger det maginnehåll i luftvägarna/lungorna. De sköra revbenen knakar under hjärtkompressionerna, och all personal får avföring på sig. Det är en bisarr känsla och det känns inte värdigt mot patienten. Defibrilatorn visar asystoli.
När hjärtteamet kommer, tas omedelbart beslut om att avbryta.

Vi är alla lite utpumpade efter händelsen och nattrapporten blir rörig.
Diskuterar med varandra, måste alla patienter dö på sjukhus? När man är nästan 100 år, och blir akut sjuk, kan man då inte få smärtstillande och lugnande och få lov att dö i lugn och ro hemma?

Vilken slags läkare skall du bli då?

Vilken slags läkare skall du bli då?
Den ständiga frågan man får som läkarstudent. Och oftast har man ingen aning.

Man kan utesluta vissa specialiteter, och ha vissa funderingar på andra men vet inte om man är lämplig för eller tycker att just den ena eller den andra specialiteten är roligast.

Gjorde ett ST-test alldeles nyss, och det visar sig att de specialiteter jag har haft funderingar på finns med bland de lägre siffrorna. Tex Neonatolog, Narkosläkare/Iva-läkare, Radiolog och Kirurgiska specialiteter. I andra änden av skalan fanns specialiteter som fick siffror på >50. Och de var verkligen sådana som jag känner att jag inte passar för.














Det är ett slags personlighetstest, man får svara på hur mkt patientkontakt man vill ha, och hur utmanande jobbet skall vara osv.
Det testet jag gjorde heter
Pathway evaluation program (klickbar länk) om du vill testa själv.

Jag vet inte om det finns motsvarande seriösa test på svenska. Men ett lite kul test finns på Underläkare.se

Även om man inte har lust att ge de som frågar ett tvärsäkert svar, kan det vara lite kul att testa för sig själv.

"ledig" dag

Ja, jag måste faktiskt inte plugga idag. jag har LBF, som jag börjat med, men det skall inte vara inne förrän i Januari.

Funderar på 2 alternativ IKEA eller Ullared. Vårt julpynt är stulet, och det känns naket i fönstret. Det hade varit trevligt att julshoppa lite också.

Helgens jobb gör att jag är lite seg. Jag körde på överväxel för att hinna med allt och göra allt jag planerat under passet.

Vad sägs, IKEA eller Ullared? Nackdelen med Ullared är att det är långt att åka, men fördelen att jag kan ta alla julinköp på en gång.

Kirurgiska patienter i mängder.

Jag växlar snabbt mellan läkarstudent och sjuksköterska.

Ikväll var jag sjuksköterska:

Några patientöden:
Spleenomegali pga lymfom, splenektomerad, enligt utsago från kirurgen såg den ut som en salami=vitprickig, den hade jag velat se.

Pankreatit - ung pat med massa sjukdomar i botten, jag fick spola dränet och ge smärtlindrande.
(märkligt nog hade jag träffat pat tidigare på en annan avdelning, fast då som läkarstudent) jag blev inte igenkännd.

Äldre dam som ramlat, många frakturer och en tur in på IVA pga aspirationspneumoni, samt bukopererad pga ngt vajsing med tarmen. Därinne var jag mestadelen av kvällen. En "nästan" IVA-pat med behov av vändning, munvård, kontroller och tillsyn.

Gastricbypassopererad(se bild) man, mkt godmodig och glad över att operationen var gjord. Skojade med mig när jag skulle ge fragminet så jag nästan stack mig i fingret.

Trafikolycka med många frakturer, skallbasfraktur från tinningen(fick mig att minnas tentafrågan om a. meningea media) men utan blödning. Costafrakturer från 3-10, (fick mig att minnas uttrycket flail chest) Mkt smärtlindring, men på benen och nästan hemskrivningsklar.

En ung man, bukopererad med sjukvårdsorsakat opioidberoende. Jag förklarade tålmodigt om hur den verksamma substansen i supositoriet hade hunnit tas upp innan han var på toa en timme senare. Vi blev överens till slut.

(Patienterna är anonymiserade, jag blandar vårdtillfälle, diagnos etc)

Trafikolyckor

Trafikolyckor är ofta tragiska, och ofta svåra att förhindra, men snälla, snälla använd bilbälte, och åk inte fort i små bilar.

Jag kör bil ibland, och startar inte bilen utan bälte på mig. Storleken anpassar jag till farten. Jag är med i bilkooperativ så jag kan välja, och skall jag storhandla i stan tar jag en liten bränslesnål bil(kör inte >50km/h i stan). Skall vi resa till släktingar och åka på motorväg väljer jag en större och säkrare.

Dagens skadade patienter,
*traumatisk subarachnoidalblödning + kontusionsblödning, i förbättringsfas men fortf inte helt med i matchen.

*brutet underben + dislokerat finger --> till op för åtgärd
*Trafikolycka och totalt mörbultad, men utan frakturer. ej bältad, mkt ledsen.
*Trafikolycka revbensfraktur, hemo och pneumothorax med bilaterala thoraxdrän, ansiktsfrakturer. ej bältad.
*Trafikolycka, inga frakturer, övervakning 24 timmar, många anhöriga

Traumapatienter

1 man >90 år ramlat i trappa multipla ansiktsfrakturer, påverkan på m. rectus medialis, och dislokation av bulbus. Nu fick jag extra anledning att kolla upp musklerna till ögat i anatomiboken. ögon och öronkonsultremisser faxade. Jag tittar extra på rtg-bilderna och försöker hitta frakturerna rtg-läkaren skrivit om i svaret.
Obs denna bild är ej på denna pat, men visar också orbitabottenskador.

2 st misshandelsfall, båda klarat sig nästan utan skador, mest blåmärken. Jag pratar och tröstar så gott jag kan. En av dem har märkligt väsande andning, jag lyssnar på lungorna som låter rassligt, rapporterar detta till nästa skift, kanske pneumoni?

1 kvinna: instabil och blödande som får blod och går till operation efter 1 timme.

Det var min kväll.

Att vara IVA-sjuksköterska

Letade lite länkar för att beskriva hur det är att arbeta på IVA.

http://www.akademiska.se/templates/page____36728.aspx
http://www.lio.se/templates/PageWithColumn.aspx?id=27605
http://www.skane.se/upload/Webbplatser/USIL/Dokument/JobboFramtid/arbsivassk2.pdf

Sen kom jag på att jag beskrev ett av mina arbetspass för ett tag sedan, så det kommer i repris här:
Vi hade 4 svårt sjuka patienter i samma sal, allihop i respirator. Detta trots att salen är avsedd för 5 postoperativa patienter. Jag och en kollega hade ansvaret för 2 av dem.

Till en början var det lugnt, sedan skulle båda extuberas. nr 1 gick bra, klarade sig snabbt på endast lite syrgas. Nr 2 gick inte alls bra. Hon var okontaktbar, och drog i allt, tyvärr lyckades hon till slut dra ut sitt sårdränage, samtidigt blev andningen sämre.

Under tiden blev två andra patienter på salen dåliga, det var tubstopp och akutlarm. Vi sprang fram och tillbaka och utförde akuta åtgärder. Fick kalla in läkaren gång på gång.

Vi bytte till en annan mask, satte CPAP, nej det räckte inte, en kantarell i näsan då? Akut rtg pulm ordineras - snabbt vända tillbaka till ryggläge *puhhh* med 80% syrgas, jo nu gick det lite bättre.
Tänker *kan inte läkaren intubera snart, det här går ju inte* Sprutar Propofol, och till slut Haldol, nu slutar krigandet iallafall. Rtg svaret kommer, ajaj, det såg inte bra ut. Skicka personal för att hitta ett specialbronkoskop. Mitt i alltihop blir pat nr 1 orolig, Inte konstigt, med alla larm på salen, och personal som springer.
Jag står och lugnar lite, håller i handen och ger smärtlindrande, hälsar från de anhöriga.

Nu skall det intuberas, fram med grejer, dra upp läkemedel, oj vad min mage knorrar, många timmar sedan frukosten. Kollegan, säger gå du ut och ät, jag fixar det.
Jag går ut och äter snabbt en dubbelmacka och dricker 2 koppar chococoffé(har inte tid att gå ner och handla riktig mat) kommer tillbaka efter 10 minuter, nu måste jag kvickt skicka min patient till avd. Det är platsbrist, finns inga platser att lägga akuta patienter på.

Samtidigt hör jag någon hojta, det kommer en akut resp.insuff, ni måste förbereda. Tur det finns vana undersköterskor som vet när de behövs som mest. Jag skriver omvårdnadsrapport och drar artärnål, ringer vaktmästare. Sedan kollar jag respen och ställer in den. Allting flyter som det skall.

Plötsligt står em personalen där. Dags att rapportera - har jag glömt något?