Altruism

Att bry sig om varandra och vilja hjälpa, det är vackert.
Det är en av orsakerna till att jag sökt mig till vården. Jag blir lycklig av att känna att jag kan göra en insats. Att mitt bemötande av patienten var det som gjorde den hemska situationen möjlig att ta sig igenom. Det är också så jag tänker om plugget, jag lånar gärna ut min tenta och anteckningar.

I slutändan skall vi alla bli läkare. Liv och död kan stå på spel.
Lär sig min blivande kollega lite till mha mina anteckningar då har jag gjort en god gärning.

Jag diskuterade det med en kompis häromdagen. Att det är rätt skönt att se att så många som läser till läkare är altruistiska. Man vill göra sitt bästa för patienten, för patientens skull inte för sin egen.

Det är inte alltid man märker den altruistiska sidan, det finns avundsjuka, mobbing och missunnsamhet. Som i alla sociala sammanhang. Men jag kan inte låta bli att bli besviken och förvånad när jag märker det.

Vad gör man? Jag tänker att det inte finns mkt jag kan göra åt det. Jag gör min grej och hoppas att det smittar av sig.

För att lära mig.

Efter 1 jour på akuten, är jag såld. Jag vill bli akutläkare. :) Så roligt.

Den första frågan vi fick var, Vad vill ni göra här på akuten?
Vi (jag o bästa klasskamraten) svarar samtidigt - Vi vill ta patienter :D

Ut till sjuksköterskan vid disken. Där blev det en hel del förvirring.
Läkaren visar oss vilka patienter vi skall ta, journalerna ligger i ordning efter när patienterna kom.
Han plockar ut två som han tycker är lämpliga.(de ligger längst fram) Vi bytte snabbt mellan varandra eftersom jag ville öva på neurologstatus, och hon på bröstsmärta.

Läkaren går till läkarexpen, och plötsligt har vi en ettrig hackspett på oss. Sjuksköterskan tyckte vi gjorde helt fel. Hon förklarar systemet på nytt, fast nu låter det som tvärtom, vi skulle ta de bakersta journalerna. Jag står och lyssnar, försöker förstå.
Till slut måste jag fråga, igen.
Hon tittar på mig som på en mördarsnigel.
-Men det förstår ni väl, ni skall ta de bakersta för ni är läkarstudenter, ni tar så lång tid på er.

Jag vet att jag borde ha backat, att jag borde tagit den bakersta journalen(pat med magsjukesymtom)
Men jag är faktiskt där för att lära mig, min handledare som ansvarig läkare tyckte att yrselpatienten var lämplig. Den patienten hade dessutom väntat längst.

Så jag säger med ett bestämt leende, jag tar helst hand om yrselpatienten, för jag behöver öva på neurologstatus, Går det bra?
Hmmf! och så vänder hon ryggen till. Jag tolkar det som ett ja, tar journalen och kommer på att jag inte har en aning vart jag skall gå.

Med fjärilar i magen och ett till leende, frågar jag henne var pat ligger. Det gick bra, hon bet inte huvudet av mig.
Efter 1 timme och ett antal andra frågor verkar det som om isen lossnat, hon snäser inte till svar och jobbet flyter på.
En stund senare byts platsen ut av den mest trevliga sjuksköterskan. En som tog sig tid att undervisa om hur datorsystemet funkar. Hur vi skall fylla i akutjournalen med ordination till avdelningen.
Jag antar att akutenpersonalen drog slutsatsen att vi inte var så lätta att skrämma bort, så de lät den syrran som fortfarande står ut med kandisar och undervisning trots alla år på ett universitetssjukhus ta hand om oss.

Två patienter hann jag med under kvällen. Vardera tog ca 1 timme. Och jag lärde mig jättemycket. Inte illa pinkat....

Man med reumatisk sjukdom, kraftig immunosuppresion. Hög feber i 1 vecka, crp 170 LPK 2,6.

Anamnes och status, viss misstanke på candidainfektion. Undersöka alla möjliga infarter. Beställa lungrtg, urin- och blododling(tillägg svamp)
Fler prover; diff, leverstatus, SR.

Ringa konsult i reumatologi och infektion.
Vår plan för beh med inj.Meronem och t.Diflucan godkändes av infektion. Vi gav även Solu-Cortef 100mg pga att pat stått länge på kortison (risk för sekundär binjurebarkssvikt).

Mitt neurologstatus resulterade i ct-hjärna med kontrast och inläggning på sjukhuset.

Ja, jag lärde mig mycket. Fortfarande ett leende på läpparna :D

Medicin o diagnostik

Förra veckan var vi utlokaliserade till ett valfritt sjukhus i landet. Så vi tog pick o pack o satte oss på tåget i 4 timmar.

Det roligaste med att åka från storstad och universitetssjukhus till en liten håla är att sjukhuset är litet, personalen glad att man kommer och medicinakuten alldeles lagom stor för 2 kandidater att växa in i rocken.

Våra handledare för veckan, som också läst i vår stad, gav oss glatt uppgifter. Vi fick vara med på ronden. försöka tyda EKG, och sedan det roligaste. Em var vi på akuten och tog hand om patienter.

Tänk att få ta journalen på ssk.exp. titta på sökorsak, och sedan gå till väntrummet och ropa upp.
Hej jag heter ........... och är läkarstudent, går det bra om jag pratar med dig innan min handledare kommer?
Visa in på ett rum, lyssna på anamnes, ställa fler frågor, och sedan göra ett riktat status.
Säger till patienten vänta ett ögonblick så kommer läkaren snart.

Går bort mot läkarexpeditionen, i korridoren försöker jag samla tankarna. Vad tror jag att det är, vilka diffdiagnoser, vilka prover och us vill jag göra. Och framförallt behöver pat läggas in eller kan gå hem.

Jag presenterar fallet för handledaren. Har jag glömt att fråga patienten något, får jag snabbt reda på det, för de frågorna kan jag inte svara på. Feedback på mitt förslag till diagnos o prover. Sedan går vi in till patienten tillsammans.

Handledaren återberättar vad jag sagt och frågar om pat vill lägga till något. Sedan några frågor till. Efter det får jag gå till ssk och ordinera prover o us.

Medan vi väntar på provsvar, så diskuterar vi handläggning. Eller så tar jag en ny patient, beroende på hur många som väntar.

Det är det här som är kul. Det som får mig att växa. Efter 3 hjärtsviktspatienter kan jag vilka frågor som måste besvaras. Vad som måste undersökas och vilka patienter som oftast läggs in.
Det kom också ovanliga diagnoser, slå upp commotio cordis. Jaha, pat behöver övervakning med telemetri minst 24h.

Jag önskar att fler av våra specialveckor innehöll kandidatmottagning. Att fler handledare insåg att vi är mogna för det här. Vi har övat anamnestagande o status. Det är inte givande längre att 100% av tiden med patient sitta bredvid o lyssna. Vi VILL, Vi vill Själva, NU.

Hatten av för alla bra handledare som inser det.