Long time

Hej igen. Tiden går fort på läkarprogrammet.
Ja, jag vet vad som hände i höstas - kirurgikursen tog all must ur oss.
Och ju längre tid sedan jag skrivit i bloggen, dessto större hinder att ta sig över. Det blir plötsligt så mycket som skall skrivas.

Jag klarade kirurgkursen bra. Över 80% på tentan och praktiskt prov + munta klarades galant det med. Kirurgi var en riktigt rolig kurs, med mycket praktiskt. Tiden på akuten var absolut roligast.

Jag läste en fristående kurs på kvällarna, medicinsk statistik. och den avklarades den med. Sedan kom julen och det var som om luften gick ur mig totalt.

Kursen i ögonmedicin, var inte särskilt intressant, ett väldigt smalt område. Så tentaplugget gick på halvfart. Jag valde att undervisa i anatomi och missade ett par föreläsningar. Dagen innan tentan - panik, kunde inte något....
Så är tentadagen där, och rättningen och då har jag >90% ???? Hur gick det till? Jag hade en otrolig tur med frågorna.

Öron-Näsa-Hals: Jättebra kurs, också smalt område, men lärarna lyckas göra det intressant. Väldigt praktisk kurs, pilla i öron, titta i näsa, använda instrument. Passar mig bra.

Nu Neurologi. Verkar vara bra upplagd. Men jag har haft influensa i 1 vecka. så jag har mycket att ta igen.

Ortopedi och handkirurgi

Ortopedi är kul i praktiken, dvs att vara på akuten och hjälpa patienter.
Men teoretiskt är det riktigt trist.

Det är skruvar, längd på skruvar och olika cement.
Skulle jag bygga hus, så var inte det mest intressanta skruvarna heller. Eller vilket cement och vilken balk(protes) som passar bäst.

Nope, det är en struken specialitet.

Men, jag måste ju berätta det som var kul.
Jag och min jourkollega C lekte doktor på ortopedakuten.
Gick in själva till patienterna, undersökte, ställde prel. diagnos och skrev rtg-remisser. Med gott stöd av en blivande handkirurg.
Jag fick tom. omsätta bedövningsövningen från handkirurgen i praktiken, och bedöva en metakarpalbensfraktur, samt dra den rätt.
När pat frågade om jag bedövat tidigare, så kunde jag med gott samvete säga, javisst. :)

Eftersom vi bedövade varandra på handkirurgidagarna. Jag gick omkring en hel kväll med totalt bedövat långfinger. Så jag visste att det var effektivt.

Sedan att handledaren på akuten pratade igenom reponeringstekniken innan, jag fick visa på henne hur jag tänkte hålla och göra, gjorde att jag kände mig säker inne hos patienten. Hon stöttade och hjälpte till.
Jag gick därifrån med ett stort leende, och AW med klasskompisarna var grädde på moset.

Ivajobb, de e bare å åk

Nu är jag inne på andra veckan av jobb.

Kom över på Iva-sidan som jag ville. Jättekul, och jag trivs som fisken i vattnet. Har intressanta patienter, och kursen i internmedicin ligger som ett smäck med alla ivadiagnoser. Har haft glädje av både hematologi (lungbiverkning efter stamcellstransplantation) och kardiologi(lungödem pga kardiogen chock).

Jag var lite nervös i början men nu känner jag mig som hemma. Hade en akut situation för någon dag sedan, och det flöt jättebra. CPAP, inotropa droger, tjopp, tjopp - Färdigt.

Förresten, jag är godkänd på tentan i internmedicin. Och det var med rejäl marginal. De kliniska kurserna är min grej.

Börjar fundera på att göra proven i USMLE. Som förberedelse inför utlandsjobb. Första provet är mcb, fysiologi och anatomi. Så det kan ju passa bra att göra innan man har glömt för mycket från preklin.

Fler praktiska prov...

Och det verkar vara mycket olika krav som ställs. Vissa har en kaffestund, och läraren är inte ens med under statustagning. Andra utsätts för stenhårda förhör om referensvärden och prevalens för sjukdomar.

Kursledningen är bra, men det verkar finnas ett litet gäng läkare som inte har klart för sig målen med en PRAKTISK examination.
Trots att målen står klart och tydligt i blanketten, det går inte att missa bedömningskriterierna.

Jag har på omvägar fått reda på att min examinator tyckte jag var mycket duktig! Jaha. Och varför sa han då inte det?
Är det den gamla skolans läkare som tycker att man skall trycka ner studenterna för så var det minsann på deras tid.

Jag är av den sorten att jag ältar ett tag, skriver av mig, och sen går jag vidare. Men jag tycker det är taskigt mot oss studenter. Vi skall få bättre självförtroende, och på så sätt lära oss mer.

Att ge och få konstruktiv kritik är en konst, vi fick träna mycket på det under kursen i konsultationskunskap.
Kanske borde vi skicka vissa examinatorer att gå den kursen, den fanns säkert inte på deras tid.

Det här är det jag har med mig efter samtalskursen. Det kommer jag försöka gå efter när jag har studenter om 2-3 år

Be först studenten berätta själv
1) Vad gjorde du bra - minst 3 saker
2) Om det var din absolut bästa dag, vad hade du då gjort bättre?

Nu blir det handledarens tur. Och det brukar bli lättare eftersom man har studentens uppfattning att bygga på.
En väldigt självkritisk student, som ändå gjort en godkänd anamnes och status kanske inte behöver höra ett ord kritik mer, utan bara stärkas i det som var bra. tipsen kan ges i lättsam form efteråt.
En student med gott självförtroende kanske tål mer, MEN kritiken måste vara konstruktiv.
Ge tips och förslag på alternativa sätt att göra status, ta anamnes osv.
Och såklart också få höra 3 bra saker.

Alla studenter blir glada av få tips och konstruktiva förslag.
Men att bli nerslagen i skorna blir man bara deppig av. Nästa patientmöte man har känns stelt, och man blir lätt för observant på sitt eget beteende.

Till sist, så fort du bestämt dig för att studenten är godkänd säg det, vänta inte tills det är dags att gå!
Det är så mycket nervositet som släpper och resten av samtalet kan man ta in kunskap istället för att fokusera på att prestera. Det kan då tom vara helt ok att bli "förhörd" på olika sjukdomar, för man vet att man är godkänd.

(Foto från en vårkonsert i kyrkan nära oss)

Sit-in/Praktiskt prov- Invärtesmedicin

Nervös morgon, med snabb check att naglarna är i rätt längd.

Kollar kriterierna för godkänd, överst står;
Studenten har god handhygien och hälsar på patienten.
Sen följer en rad med viktiga punkter för godkänt, Ja det borde ju inte vara så svårt, försöker lugna ner det pickande hjärtat.
Mina två tidigare sit-ins har gått bra, jag har fått konstruktiv positiv kritik. Och egentligen bara behövt rätta till små saker, som tex att komma ihåg vissa saker i status.(lyssna på karotiderna)

Iväg till sjukhuset.
På avdelningen träffar jag på en student som hade provet innan mig. Han hade samma läkare som jag skulle ha, och var nöjd, det hade gått bra. Jag blir lite lugnare.

Så kommer doktorn, vi går in gemensamt på 3-salen. Jag frågar om vi skall göra samtalet där eller i ett undersökningsrum. Vi skall gå till ett annat rum, jag spritar händerna och hälsar på den äldre kvinnan. Sedan följer lite förvirring, pat kan inte gå så bra, vi får lånat en rullstol. Sedan finns det ingen brits i undersökningsrummet. Det slutar med att vi går in i en tom sal och pat får sitta kvar i rullstolen. Doktorn säger att du tar anamnesen här och gör sedan status på patientens sal.

Under hela anamnesen, använder patienten fötterna och rullar fram och tillbaka, hon är mestadels vänd mot min handledare som sitter bredvid mig, och ser på mig under få korta ögonblick. Hon hör dåligt och har ibland rullat rätt långt från mig, så jag får upprepa varje fråga 2-3ggr.

Jag blir frustrerad under samtalet för att jag inte känner att jag riktigt når patienten. Jag blir också frustrerad över omständigheterna som gjorde konsultationen så svår. Inte optimalt för att få fram anamnes och status och samtidigt bli bedömd.

Det är också svårt att få fram anamnesen. Patienten själv tror att hon är lungsjuk, (Hon kom in med ambulans pga andningsbesvär) men på frågan om hon har KOL svarar hon: nej, det kanske var så, men doktorn ville inte säga det.
Det kommer fram att hon legat på hjärtkliniken nyligen och varit aktuell för PCI av 3 kärl, men att det inte gick, hon var för dålig. Nu börjar jag fundera över om det kan vara hjärtsvikt. Men jag frågar vidare om annat. Lite senare frågar jag; Har du hjärtsvikt. Nej, svarar patienten. När jag frågar om läkemedel, kan inte patienten ett enda, men hon vet att hon tar 15 tabletter på morgonen.

Det är en lång och brokig historia om hur hon arbetat 16 timmar om dygnet på 2 jobb, det ena i fabrik. Jag frågar om damm på arbetet, och rökning. Varje fråga ger ett 5-10minuters svar. Jag försöker ge pat tid och lite då och då föra in historien på det aktuella, men det är rätt svårt.

Läkaren bredvid mig skruvar på sig, och viftar lite med rocken. Jag märker att han är otålig.

Jag ser att pat har fullt med blåmärken och skör hud, så jag frågar om hon äter kortison. Tänkte att det kunde leda mig vidare. Ja det gjorde hon. Vad äter du det för? Nu kom en lång historia om hur hon för 10 år sedan var trött och hade tappat aptiten, inte orkat äta mer än lite bröd på 3 månader. Men att doktorn till slut gett kortison, och att patienten på em samma dag hade fått tillbaka aptiten. Jag gör en sammanfattning och frågar igen om det var aptiten som var problemet? (Jag tycker det är otroligt att kortison kan bota dålig aptit) Ja, svarar pat.

Då får jag frågan från doktorn, vad kan detta vara? Jag är helt lost, tänker på vad som kan påverka aptiten på det sättet och dessutom botas av kortison. Gissar Addison. Nej, säger doktorn och skakar trött på huvudet. Nu börjar jag känna mig rätt så liten. Jag vet att det säkert är fel men gissar; reumatism? NEJ!!!! med eftertryck.
Nu får jag inte säga fel en gång till, lite desperat säger jag polymyalgia reumatika, vilket verkligen känns som ett långskott. JA!!! det var rätt. *Puhhhh* Nu är jag betydigt mer nervös än vad jag var från början. Läkaren verkar tycka jag är ute och cyklar.

Jag har väl mer eller mindre bestämt mig för att det verkar vara hjärtsvikt patienten lider av. Men med KOL som stark diffdiagnos.
Och nu är det dags för status.

Då får jag instruktionen att göra hjärt-lungstatus med patienten kvar i rullstolen.
Hjärtljuden är svaga, och regelbundna. Jag tänker då på KOL igen eftersom det är svårt att höra hjärtljuden. Jag lyssnar på lungorna och hör lite rassel basalt, Forcerad expiration med normalt expirium. (dvs inte KOL)
Jag tänker nu rulla in pat på sitt rum för att göra resten av status där, men då säger läkaren, skall du inte undersöka underbenen?

Suck - nu framstår jag som att jag inte vet att man undersöker underbenen vid misstänkt hjärtsvikt.
Underbenen har diskreta pittingödem, man får in fingret ca 3mm.
Jag rullar in patienten på rummet och väntar på läkaren, han kommer inte, då undersöker jag själv buken, och pat har en hel del ashites.

Jag går tillbaka, och möter läkaren i korridoren. Nu skall jag bedömas.
Han frågar mig vad jag bedömer att pat har. Jag svarar, hjärtsvikt, NYHA klass 3.(Hon blev andfådd då hon tog av sig skjortan)
Bra, jag var rädd att du skulle säga KOL.

Jag får lite fler kunskapsfrågor. Hur jag akutbehandlar en pat med hjärtsvikt på akuten. Jag svarar Furosemid, Syrgas, KAD för att mäta urinen. Här är jag på säker mark. Jag säger också rtg pulm. Nu blir jag ifrågasatt. Varför? För att se graden av pleuravätska, hjärtstorlek och för att utesluta infektiösa inslag, jag resonerar runt att det är ökad risk för lunginflammation med hjärtsvikt och lungödem.
Men han ser lite missnöjd ut igen, det skall inte göras i akutskedet. Pat är för dålig, (jahaa, tänker jag, det finns ju olika svår hjärtsvikt, men han måste mena riktigt svår.) Jag fortsätter med att säga hjärtläge, CPAP, upprepade doser Furix, IVA-övervakning.
Jag blir lite irriterad på att han inte blir nöjd. Han frågar Teofyllin då? Nej svarar jag, det brukar man väl inte ge, det är ju ett gammalt preparat... Nehej....

Tryckt stämning.

Nu skall jag utvärdera kursen...?..!!... Jag klämmer ur mig lite saker som kan förbättras, men att jag är överlag nöjd och ger lite ex på vad som varit bra. (Jag var inte särskilt motiverad till att utvärdera just då)

Sedan skall vi gå.
Är jag godkänd frågar jag, Ja.
Jag får inte se pappret där han skulle fylla i om jag var på acceptabel nivå eller bra, det ligger ihopvikt i hans hand.

Jag tycker hela situationen var rätt orättvis. Läkaren satt med facit i handen, inskrivningsanteckningen.
Och jag skulle få fram hur det var när patienten kom in - dvs, Svår hjärtsvikt och prelungödem. Med en patient som rullade omkring i rummet och knappt hörde mina frågor, samt inte visste varför hon låg på sjukhus. Hon var ju inte i prelungödem nu.
Dessutom skulle jag diagnosticera PMR på att pat hade dålig aptit.

Det var inte den lättaste pat att ha sit-in med.
Jag tänkte att jag skulle känna mig stärkt efter praktiska provet men istället känner jag mig irriterad och frustrerad och lite ledsen.

Jag är ju iaf godkänd, som klassisarna påpekar. Men det känns trist iaf.

Jag vill utveklas, jag vill ha krav!

Klinik i två veckor på samma avdelning.

Nu är vi mer varma i kläderna.

Jag har hållit i utskrivningssamtal ensam. Pat var orolig och ville inte åka hem. Men efter 45 minuters samtal där vi pratade om alla rädslor pat hade, och hur planen såg ut, så var hon nöjd.
Mitt erbjudande om att prata med handledaren också tyckte hon var onödigt. Det stärkte självförtroendet en del.

Nu agerar vi som underläkare. Tar hand om pat under överinseende av underläkare och överläkare.

Jag tycker det är lite kluvet.
Det är bra att ha backup. Men genom att de är bredvid hela tiden frågar jag sådant jag egentligen vet. Jag litar inte riktigt på mig själv.

Jag skulle egentligen behöva att kraven ökade. Att de förväntade sig mer av mig, frågade och ifrågasatte mer. Just nu är det jag som frågar.
Jag vill ha mer feedback på mina epikriser än att de är bra och att jag är duktig.

Jag vill utvecklas, jag vill lära mig mer.

Läkemedel och recept.

Jag läser farmakologivecka just nu. Lite lagom.
Det känns nästan som lov. Jag skippar lite föreläsningar och känner mig halvt depraverad.

Vi har övat på att skriva recept. Vi hade en farmakolog helt vikt för oss under en em.

Det svåraste var nog Klexane förfyllda sprutor. Men det gick det med till slut.

Jag firar att Dr Wannabees 5½ år har>30000 besökare. Trevligt!

De tysta och de pratiga.

KatBat skrev så bra, det jag känner. Hennes inlägg heter "Silence is killing me" Och jag håller med.
Jag blir så vansinnigt otålig när det blir tyst länge, när man väntar o väntar och ingen säger flaska.
Man ser de duktiga klasskamraterna med sin anteckningar med rätt svar, och de tittar inte upp. Läraren kan säga "Men kom igen nu, ngt förslag har ni väl?" Och det är fortfarande tyst.

Jag förstår att några är blyga, och det kan vara jättejobbigt att prata när man är blyg, men SÅ många är inte blyga...

Jag är rädd att prata för mycket och håller igen. Tittar på de tysta för att bjuda in, till slut säger jag, "kan det inte vara så här...." eller "jag tror....." Även när jag vet, även när jag satt och pluggade det dagen innan.

För man skall ju inte förhäva sig, man skall helst inte ta för mycket plats. Speciellt inte i ett sällskap av tysta.

Snö och motion

Jag har kommit igång att träna igen. Dans, step up och gympa. Samt en massa promenader.

För att peppa mig har jag skapat ett konto på funbeat.se
Man kan skapa egna träningsmål. Mina mål just nu är 2 träningspass/vecka och minst 90minuters promenad/vecka. Efter varje vecka står det hur man lyckats uppfylla målen i %.

Förra veckan med snöovädret innebar en hel del promenerande. Ingen kollektivtrafik, innebar att jag i söndags promenerade ca 1 mil. Antagligen mer, för varje steg jag tar, halkar jag tillbaka 10 cm i snön. Iaf slutade mitt promenadmål på 178%.

Idag blir det träning, Dansaerobic. Har inte testat det förut, kommer säkert villa bort mig, men räknar med att ha kul.

Jag fortsätter att bearbeta min aversion mot psykiatriska diagnoser. Tog hand om en schizofren man när jag arbetade som sjuksköterska i helgen. Det gick bra det med. Jag har börjat ta på mig de patienterna för att vänja mig.

Men jag undrar hur det går nästa gång någon pat blir hotfull eller våldsam.

Blodgas, EKG och hjärtstopp

Den här veckan har vi varit på en medicinsk akutvårdsavdelning. Patienterna skrivs in och ut i hög takt.
Det är mycket att lära sig om man håller sig framme och ber att få vara aktiv.

Dagen ser ut så här:
8.00 omklädda och börjar läsa på. Varje student har 2-6 patienter beroende på hur mycket det är med dom, och vad man hinner med. Vi läser journal, labsvar, rtg och tolkar EKG.
8.30 Går runt till de egna pat. Fördjupar frågorna om vad som hänt och tar status över hjärta o lungor, och kanske neurologstatus o bukstatus när det är relevant.
9.00 Rond med överläkare, sjuksköterska och några ST-läkare. Vi får dra bakgrunden på våra patienter, samt vilka fynd vi gjorde under morgonen. Är man för långrandig börjar de gäspa och för kort så får vi många extra frågor.
ca 10-11 efter ronden, går runt tillsammans med ÖL och ST-läk, de pratar m patienterna och informerar om provsvar och vidare planering.
fram till 12. ta blodgaser, mera status, diktera daganteckningar och epikriser.

13-16 föreläsning.

Idag hade jag en patient med kraftig andnöd, pox var 65% när hon kom in. Efter en del behandling hade läget förbättrats. Men fortfarande inte bra, så jag fick ta en blodgas. Den var mycket bättre än tidigare. (och klart arteriell, så jag hade lyckats) Pat blev förbättrad av CPAP-beh.

Lunchen var bjudlunch från ett läkemedelsföretag. Jag satt o gäspade, för det var otroligt långrandigt. Men fattig student tackar inte nej till en gratis lunch.

Em bjöd på EKG-tävling. 2 grupper mot varandra. Jättekul sätt att lära sig, för vi kunde lite olika och kunde lära varandra. Det var en jämn tävling, men vår grupp vann. Stor lycka :) Jag är alldeles för tävlingsinriktad.

Senare gick jag förbi avdelningen igen. :(
Damen som jag tagit provet på hade fått hjärtstopp och inte klarat sig. Usch så sorgligt. Hon tyckte ändå att det kändes bättre på fm.

psykpatient?

Får det lov att vara en psykpatient?

Det hugger till i magen, när ssk på akuten säger att jag kan få ta hand om en pat med hosta och lång psykiatrisk anamnes.

Mina maghugg är inte logiska, men de har sin förklaring, Den dagen har skapat en del obehagliga minnen som sitter i. Jag har bl.a. svårt att lita på min egen förmåga när det gäller att hantera psykiskt instabila patienter. Jag blir orolig att situationen skall leda till fysiskt våld.

Men jag sa ja till ssk, jag tog hand om patienten. Och det gick tom riktigt bra.
Han verkade få förtroende för mig. Och när samtalet snurrade in på fel område kunde jag föra det rätt igen utan att han blev arg.

Jag är riktigt ödmjuk över hur svårt det är att göra ett bra jobb på akuten. Med den blandningen av patienter, riktigt svårt sjuka blandade med hypokondriker.

Psykiskt sjuka, pat som intoxikerat sig och pat med lungödem.
Gamla farbröder som inte orkar föra sin egen talan, men är jättesjuka. Blandat med medelålders arga kvinnor som är där för ett recept. De har inte tid att gå till vc.
Pat som talar ett språk som ingen på akuten förstår. Hur ser man då skillnad på lite sluddrigt tal pga stroke och en asiatisk dialekt?

Jag är glad att jag har möjligheten att lära mig, men det är svårt. Mest är jag glad över att jag fortfarande kan utmana mig själv.

Ledig helg o uppladdning inför ny kurs

Jag är superladdad inför nästa kurs. Internmedicin.
Vi skall börja med att vara på en medicinavd i 4 veckor o lära oss avdelningsarbete. efter det blir det specialveckor, inom alla områden. Tex lungmedicin/allergologi, Endokrinologi osv

Det enda som är synd är det konstiga schemat som innebär att vi skall vara på sjukhuset och ha undervisning i mellandagarna.

Helgen, sconesbak och muslirostning. Promenad med make o barn. Mys

Kliniska exempel - CNS

Idag hade vi en tretimmars föreläsning om kliniska exempel på sjukdomar inom CNS. Det var en slags trevare till neurokursen senare i programmet. Mkt intressant och kul, och man blir sjukt motiverad att plugga, när man märker att det faktiskt spelar roll i kliniken. Det var en mycket engagerad och duktig föreläsare, kliniskt verksam förstås. Sista timmen hade vi kliniska fall, där vi skulle gissa orsaken till symtomen, Bilden visar en metastas i cerebrum.

Har märkt att klasskamraterna har börjat visa symtom på stress, jag har inte börjat stressa ännu, det är 3 veckor kvar på kursen. Men när plugghetsen väl sätter i är det hemskt.

Transplantationer

Eftersom jag arbetat länge på IVA har jag kommit i kontakt med många patienter som får ett organ. Lever och njure är de vanligaste.

Jag tycker det är så fint, de kommer in dödssjuka, och åker från avdelningen med sitt liv tillbaka. Tack vare att en medmänniska donerat något som skulle gått till spillo annars.

Har du lämnat din åsikt om donation? Oavsett om du vill donera organ eller inte, lämna din åsikt på https://app.socialstyrelsen.se/donation/anmaldon.aspx

Berätta också för dina närmaste om vad du bestämt dig för, så om olyckan är framme, att de inte blir överraskade av din vilja.
---------------------
Tavlan är målad av Sir Roy Calne, och bilden kommer från: Art, Surgery and Transplantation, Sir Roy Calne.

TYK- Smärta

Har idag haft TYK = Tidig Yrkes Kontakt.
Idag fick vi träffa patienter som av olika orsaker har kroniskt ont. Unga människor som är handikappade av smärtan och behöver hjälp med stark smärtlindring. Vi har fått se pumpar som man kan operera in och ge morfin rätt in i ryggmärgskanalen. Det är 100ggr mer effektivt än att ta tabletter. Och ger samtidigt inte de biverkningarna som man kan få av att ta morfin som tablett.

En pat hade haft så svåra biverkningar av morfintabletterna att han inte kunnat gå upp själv ur sängen till toa på natten pga risk för yrsel och svimning. Det var inte tal om att kunna arbeta, han kände sig hög hela tiden. Nu har han haft pumpen ett tag och söker jobb, han kan leva ett relativt normalt liv.

Det som slår mig är hur människor med svåra smärtor ändå kan se sig som friska. Att ha framtidstro, hopp om bättring och ett "djävlarnamma" att de minsann skall fixa det.

Något att tänka på när man själv känner sig vissen och gnällig.