Prestige?

Häromdagen var jag med om en rätt irriterande grej.

En vårdlärare, dvs sjuksköterska som undervisar ssk-studenter, hade mycket starka åsikter om hur vi läkarstudenter bär vårt stetoskop.

En del har det runt halsen, det tyckte hon var bara ett tecken på att vi vill ha status och håller prestigen högt.

Jag tycker inte det spelar någon roll, jag bär det där det är praktiskt. Har jag det i fickan fastnar det i dörrhandtag och stolar, så alternativet för mig är antingen runt halsen, i väskan eller i läkarrockens större ficka. Skall jag använda det så har jag det självklart runt halsen. Det har ingenting med prestige att göra.

Diskuterade det med en äldrekursare som sa att hon också egentligen tyckte det var mest praktiskt att ha det runt halsen, men att sjuksköterskor och även en del läkare tittar snett på henne när hon har det där. Därför knölar hon i och ur fickan samt fastnar med stetoskopet i diverse saker.

Jag tycker det är pinsamt att en annan yrkesgrupp(som jag själv fortfarande tillhör) skall ha åsikter om hur läkare bär sitt arbetsredskap.

Det finns vissa yttre tecken på att en läkare är en läkare, stetoskop, läkarrock och en viss klädkod. tex att man oftare har byxor utan mudd.

Liksom det finns yttre tecken på att en ssk är en ssk: brosch, systerklocka, nyckelknippa.

Detta gör att man kan skilja på personalen redan utan att se namnskylten.

Jag kommer ihåg hur stolt jag var som nybliven sjuksköterska, att ha på mig broschen och klockan, som jag inte hade när jag arbetade som undersköterska.
Vad är det egentligen som gör att jag inte skall få vara stolt över att vara läkarstudent? och senare läkare? Att vara stolt över sitt yrke är väl bra?

För vems skull skall jag knyckla ner stetoskopet i fickan?

Infektion

Tiden går fort, och jag har haft fullt upp med allt möjligt. Är med i olika arbetsgrupper och det är möten nästan varje vecka. Barnen har en hel del på schemat nu när det är vår. Dottern skall börja ny skola så det är en hel del pyssel med det.

Men konsultationskunskapskursen är avslutad och godkänd. Patologitentan godkänd den med. *Yippey*
De som inte klarade tentan skrev omtenta igår, jag är glad att jag slapp det.


Imorgon är det 2 möten ett om klinisk träning och ett kårmöte, och jag måste stressa från sjukhuset för att hinna med det första av dem. Jag klagar inte, det är frivilligt, och jag gör det av eget intresse men ibland är det körigt.

Infektionskursen började för 2 veckor sedan. det är en kombinerad kurs i infektion och immunologi. Och den första riktiga kliniska kursen. Så vi är på skolan och har föreläsning och labbar. Fick testa mitt serum och se vilka antikroppar jag har mot difterivaccin. :)
Sen är vi på sjukhus och träffar patienter. Vi läser journaler och går igenom medicinlistor. Får fundera på vilket antibiotika som
passar bäst.

Bild: Vår grupps illustration av olika antibiotikas verkningsmekanismer på bakteriens ribosom.

Efter kollot

Tillbaka efter kollot och en vecka med samtalskonst. Det var riktigt roligt, men också ansträngande.

Vi hade videoinspelade samtal i smågrupp 5-7 pers. Och turades om att vara intervjuare och intervjuad. Man skulle som intervjuare under samtalet försöka bekräfta och fråga efter känslor. Ha öppen start, fördjupning och en avrundning. Samtidigt skulle man hålla tiden, 15 minuter.
Det var berörande historier vilket väckte mycket känslor, både för de som blev videoinspelade och de som lyssnade.
En nyttig erfarenhet jag fick är att det syns inte utanpå när hjärtat bultar och man känner sig nervös. Det är bara att fortsätta att bekräfta och lyssna.

Långa dagar, 8 timmar av video och analys.
Resterande tid, hade vi inga problem att fylla.
Mat, pingis, brännboll, fotboll, promenader, bastu, bad, öl, vin, musicerande och MAT. Det var mat och kaffe i mängder, min mage blev alldeles uppsvullen o konstig.
Sen stupade man i säng för att gå upp tidigt nästa morgon och fortsätta analysera sig själv.

Nu skall jag vara på geriatrisk avdelning med en ny grupp. Fast först är det PÅSK och lite ledigt.
Jo förresten, vi har dugga nästa vecka, så en dag går åt att plugga till den.

Samtalskonst

Nu har den första kliniska kursen börjat.

Vi är på VC och lär oss samtala med patienterna. De 3 F:en är heliga.
Samtalen filmas och sen tittar vi noggrannt på filmen att vi bekräftar, sammanfattar och får med alla F .

Det är hemskt att se och höra sig själv. Att se alla små gester man gör, höra sitt nervösa skratt *Huh*

Men som tur är så märker man snabbt förbättring. De första misstagen fångade i bild upprepas inte andra dagen.
Nya utmaningar kommer hela tiden. Hur talar man med en mycket pratsam patient(hålla tiden) och hur får man den tysta tonårskillen att öppna sig.
Är man lång skall man lyckas sänka stolen till patientens nivå lite smidigt, man kan inte alltid se så graciös ut som man önskar.

Patientstatus övas med. Att lyssna på hjärta och lungor, undersöka mun och svalg, lymfknutor, buk och nervstatus.
Det är mycket att hålla reda på och få i rätt ordning. Och dessutom inte slå fingret av sig själv när man testar bicepsreflexerna.

Nu skall vi iväg på läger ett par dagar. Vi skall öva oss på att prata med varandra om känsliga saker och filmas undertiden.
BIB är med, och bikini, tydligen finns det bastu. Kommer sakna familjen men förväntar mig en hel del skoj.

PS. Våren är här, jag har köpt hem tulpaner.

Avsked till prekliniska kurser.

Idag tar jag officiellt avsked till preklin. På måndag börjar grundkursen i läkarskap, konsultationskunskap.
Jag skrev en mycket lång tenta idag, 25 sidor 100p.
Jag gjorde kontrollräkning efter 25 sidor=rätt sida godkäntgränsen. Sen fyllde jag på med gallimatias på de blanka sidorna. "Blajja på" kallar vi det. Har man tur ger det ett eller ett par poäng.

Skönt att lämna patologikursen efter sig. Det har varit nyttig kunskap, men rätt jobbigt att ta sig igenom allt stoff.
Vi hade lite märkliga minnesregler.
Cabben med 5 platser och chauffören Arne = C5a (kemotaktisk"taxi" komplement, utsöndras vid inflammation, kallas oxå anafylotoxin)

Egentligen skall man inte ifrågasätta varför man skall banka in bokstavs /sifferkombinationer till tentor, för man blir bara irriterad. Men allvarligt hur många förutom specialister i allergologi och immunologi vet att det är C5a? Vet ortopeden /Kirurgen / Alllmänmedicinaren/ Anestesiologen detta? Är det så relevant?
Önskar att fokus skulle ligga på mer allmänna principer. Sådant som man kommer ihåg efter 1,2,5 år.

Nu TENTAFEST!!

Tentapluggsrace

Det blir få inlägg, och jag har inte tid att svara på kommentarer just nu.

Tentapluggsrace i patologi. 10v kurs, massa sjukdomar, massa patologiska mekanismer, incidens, morfologisk bild och prognos. För att inte tala om Inflammation, med alla celler, mediatorer, cytokiner och konstiga proteiner med bokstavskombinationsnamn.

Ses efter tentan.

På liv och död

Jag följer serien på svt, den är jättebra.
Alla avsnitten går att se på svt play (länk till första avsnittet)

Saxat från programmets hemsida:
"På liv och död utspelar sig bakom kulisserna på en av de mest spännande och högspecialiserade arbetsplatser som finns - Transplantationscentrum på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg. Tittaren får stifta bekantskap med koordinatorer, kirurger och annan vårdpersonal som dagligen arbetar både nära döden och livet."

Att stänga av respiratorn kan vara humant.

I en del fall när man inser att vidare vård är meningslös och enbart skulle leda till lidande, kan man ta 2 olika beslut:
1: Återhållsamhet=man sätter inte in ny behandling, tex inte antibiotika vid lunginflammation eller man ger inte HLR vid hjärtstopp.
2: Man drar tillbaka startad behandling, tex att sätta ut läkemedel, eller att stänga av en respirator.

Att ta beslutet att stänga av respiratorn på en svårt hjärnskadad pat, innebär att man avbryter livsuppehållande vård.
Det medför att patienten dör. Detta är vardag på intensivvårdsavd. Både vuxen och barn. Det beslutet tas efter nogrann genomgång av flera personer, läkare och sjuksköterskor. Anhöriga är alltid informerade om beslutet och på vilka grunder man tar det. Observera, detta räknas inte som dödshjälp eller barmhärtighetsmord.

Det är praxis att injicera smärtstillande och sederande på de patienter man skall stänga av respiratorn på. Detta för att minska risken för lidande i dödsögonblicket. Och även för de anhörigas skull. I samband med avstängandet kan patienten rycka till. Det kan vara obehagligt att se.

Har man sett hur de anhöriga vakar vid sängkanten dag och natt, man vet att hoppet är ute för länge sen, pat visar tecken på att lida vid undersökningar och vård, ger man smärtstillande så går blodtrycket ner alldeles för mycket för den lilla hjärnan att kunna fortsätta fungera. Då inser man att det kan vara humant att avsluta vården.
Vi skall inte vårda in i absurdum. På IVA kan man ändå uppleva att det är så ibland, att vi håller uppe hoppet för länge på bekostnad av patientens rätt till en värdig död. Det finns en fin linje att balansera på, när skall man gå framåt och när skall man stoppa.

Vill vi ha vård som är inriktad på att göra det bästa för patienten i samråd med anhöriga. Eller vi har vård som är inriktad på att hålla ryggen fri på personalen.

EDIT:
Länkar till riktlinjer för svenska narkosläkare, läs detta!
Svenska anestesiläkares riktlinjer för att avstå/Avbryta behandling
SVLS

Barnläkare åtalad för dråp

En barnläkare är anklagad för dråp, jag tycker det är bisarrt.

Enligt tidningsartiklar idag hade barnet för höga doser av tiopental och morfin i blodet. Advokaten säger att det inte är läkaren som injicerat tiopental.
Respiratorn stängdes av i samråd med föräldrarna eftersom vidare vård var meningslös.

Min tanke är att skall man stänga av en respirator, för att patienten skall få gå bort lugnt och stilla, vill man ha både lugnande och smärtstillande , för att minska ev lidande i dödsögonblicket.
Det kan också vara för de anhörigas skull, att slippa se lufthunger och ryckningar. Som vårdpersonal gör man ju allt för att en hemsk situation skall bli mindre plågsam.

I slutändan är det inte läkemedlet som avgör fortsatt liv(Om det inte är extrema doser).
Det är att man stänger av respiratorn.

Och att avstå från livsuppehållande åtgärder i en situation då man vet att vidare vård inte kommer rädda patientens liv räknas inte som varken dödshjälp eller barmhärtighetsmord.

Sista undervisningen idag

Jag höll undervisning i vischerala organ igår och idag.
Igår gick det lite trögt, men jag hade superflyt idag. Vi hade kul och ritade organ på buken, lyssnade efter lung- och hjärtljud. Palperade buken och kände efter om vi kunde känna någon avföring i tarmarna.
Ja läkarstudenter kan tycka konstiga saker är riktigt kul.

På em hade jag seminarium i patologi. Jag lärde mig en hel del, bla hade jag misstagit en bild på en pancreatit för en cancer, så det var bra att få det rätt. Kl 4 var egentligen orken slut, men jag åt en apelsin och satt och tittade igenom patologibilder på datorn. 200 bilder är det, 10 st kommer på tentan. puuuhhh