Smärta

Man kan undra varför man frivilligt utsätter sig för smärta. Igår funderade jag många ggr varför jag egentligen satt i en stol med blod rinnande på ryggen. I början var det ok, men efter 2 timmar och mycket svart färg, började jag jämföra smärtan med att föda barn.

Det är mycket psykologi i hur mycket man tål. När man fokuserar och andas så funkar det men så fort man börjar grubbla på hur länge man kan stå ut, så gör det mer ont. Funderar på hur mycket ketogan som hade krävts för att göra processen smärtfri *hehe* Inte utan att jag önskade att jag kunde självmedicinera lite under tiden.

Jag sov dåligt inatt, pga tatueringen och sonens galna hamster som springer i sitt gnisslande hjul, så det blev en ansträngande dag idag. Försökte också plugga in det som jag missade igår när jag var hos läkaren.

Jag är långt ifrån klar med motivet, har ca 3/4 kvar. Så jag återkommer med fler rapporter om hur det går.

På bilden Angelina Jolies snygga ryggtatueringar.

Halsfluss och tatuering

Tycker synd om mig själv, har fått halsfluss med hög feber. Var hos läkaren idag och fick kåvepenin, så det blir nog bra snart, men det är jobbigt.

Idag skall jag till tatueringsstudion för en första sejour. Eftersom jag inte mår tiptopp får vi se hur det går. Har med mig choklad för att peppa upp mig under tiden.

Party

Igår var det party.

Bildminnen flashar förbi, jag hade riktigt kul, nuf said.

Livslång kärlek

Blev så glad när jag läste den här artikeln i dagens medicin "Livslång kärlek existerar"

Har alltid varit en romantiskt lagd person, tror på att evig kärlek är möjlig när man väl hittat rätt person.
Men jag tror inte att kärleken är gratis. Man måste vara beredd att uppoffra sig lite, och att aldrig, aldrig sluta kommunicera med varandra.

Det är det tysta som dödar. Att vara tyst martyr eller att fly konflikter genom att gå sin väg.

Jag får fortfarande hjärtklappning när jag ser min man oväntat på stan. Det klickar till av glädje, och jag märker att mungiporna åker upp av sig själva. Och vi har varit ett par sen jag fortfarande var tonåring.

Jag ursäktar ett lite banalt inlägg, fullt av självklara floskler. Men håll med mig: Evig kärlek är möjlig.

Avslutad LBF-kurs

Idag är äntligen LBF-kursen slut. Tack vare en mycket trevlig examinator och välgjorda arbeten så blev dagen givande trots allt.

Jag lärde mig en hel del om de andras sjukdomar. Önskade plötsligt att jag haft en virussjukdom istället. Jag kan alldeles för lite om virus och immunologi. Men det kommer på senare kurser så jag får ge mig till tåls.

Imorgon blir det party, en klasskompis skall ha fest. Rapporterar på söndag, om jag vågar...

Jag har dubier inför nästa kurs

Har alltid längtat efter att ha ordet dubier i en rubrik. (betyder tvivel)

Det handlar om att jag lånade hem patologiboken över jullovet. Och när jag tittar i den hittar jag inte speciellt mycket som verkar intressant. Det är lite äckliga bilder på tumörer, men i övrigt går man in på pyttenivå(dvs celler) igen. Orken är dessutom minimal efter ett jullov fyllt av arbetspass och sjukdomar

Min bästa vän sa till mig, men patologi är ju vad hela läkaryrket handlar om. Hur sjukdomarna uppkommer.
Jo det kanske är sant, men jag har liksom ingen ork att ta tag i 1500 sidors tegelstensböcker. Den är dessutom tung som 3 tegelstenar.

Jag hoppas att föreläsarna är engagerade och bra, så att jag får upp intresset för ämnet.

Att hålla undervisning

Idag var det premiär.
Undervisning för yngrekursare i 2 timmar. Jag var väl förberedd. Men det är alltid något man inte tänkt på. Det är också svårt att veta på vilken nivå man skall lägga sig, och hur lång tid olika moment tar.

Men jag är en erfarenhet rikare, det är roligt att undervisa, och jag kan tänka mig att göra det igen.

Svävande andedräkt och hissnande kyla

Imorse var första skoldagen. Ej obligatorisk, men vi hade bestämt att träffas för att planera en redovisning i LBF. Jag tog på mig ordentligt, och promenerade till skolan. 30 minuter i rask takt.
12 minusgrader, det är jag inte van vid. Men det var skönt.

Efter att vi var klara, gick jag till jobbet för ett kvällspass. Lugnt på avdelningen, och jag gjorde mest ärenden, hjälpte mina kollegor med diverse och var social. Hade ju varit trevligt med lite egna patienter, men det gick bra ändå.

Efter passet promenerade jag hem igen. Kollegorna sa oroligt att jag inte skulle gå hem genom skogen. Men ikväll var jag orädd, gick med bestämda steg hem. Andedräkten som en kvast ut och nästan, bara nästan vindstilla, när jag gick framåt under de isiga träden märkte jag att ångan från andedräkten flöt stilla bredvid mig i samma takt som jag gick. Magiskt...

EKG-tolkning

Blev tipsad om den här Youtubefilmen, och måste bara visa er med.
En helt underbar illustration av olika arytmier.

Det tar aldrig slut

Min magsjuka, är riktigt seg, jag har haft diarré i över en vecka. Och mår konstant illa. kände mig ngt bättre på nyårsafton, och kunde inte med att sjukskriva mig. När jag kom dit sa jag öppet att jag haft magsjuka och inte var helt bra, frågade kollegorna om de ville att jag skulle gå hem eller stanna kvar. STANNA!!. Tja, mitt beslut att gå dit var riktigt.
Sen kände jag mig sämre på kvällen. Och när jag stog och tvättade ett djupt skalpsår började det snurra, sa till pat att min kollega skulle ta över och gick och satte mig med huvudet mellan benen. Men nej det fortsatte snurra. Snubblade ut till personalsoffan och lade mig med benen högt. Snälla K kom ut och frågade vad som hänt. Jag låg kvar en stund, och satte mig sen upp försiktigt. Efter ett glas saft kunde jag iaf jobba utan att tappa blodtrycket mer. Men jag struntade i att se på när läkaren sydde såret. Jag var inte i form helt enkelt.

Inatt blev dottern sjuk, och imorse svimmade hon i sin pappas armar i köket. Ingen superskön start på året.

Direstraits "Brothers in arms" strömmar ut via spotify, känns på något sätt tröstande.
Jag skall gå ut i solen idag, måste få luft.